Du är nästan perfekt.

Jag är så arg på dig för att du finns i mitt liv. Jag är så arg på mig själv för att jag låter mig själv tänka på dig så mycket. Att jag låter så mycket av min vakna tid att gå åt till tankar på dig, när jag inte ens vill tänka på dig. Speciellt när jag drömmer om dig på natten också. Hela mitt dygn fylls ut av tankar på dig, och jag tycker inte om det. Jag mår inte bra av det, jag blir tokig. Jag är arg på dig för att du är så bra, för att du är så förbannat jävla bra. Jag är arg på att du är för bra för mig och för att du antagligen har insett det.. Jag är arg på att du är så jävla snygg, för trots att det gör ont i mig att titta på bilder på dig, kan jag inte låta bli. Jag är arg på att det vi hade har försvunnit. Jag är arg på mig själv för att jag tvivlar på att det kommer bli som det var. Jag är arg på att jag tror att vi setts för sista gången. Jag är arg på att du bor så långt bort också. Jag är arg på att jag bor här. Eller att du bor där. Jag är arg på att jag inte kan träffa dig när jag vill. För även om jag är så arg på dig så mår jag så bra när jag får träffa dig. Även om jag är arg på dig, så är att träffa dig det enda jag vill göra. För jag är arg på att du lyckas få mig att må så bra, när du får mig att bli så arg. Jag är så arg på att du är en så oerhört underbar människa och att jag inte kan vara en del av ditt liv.

Men jag tror jag är mest arg för att jag inte kan ha dig nära varje dag. För det är nog det jag vill.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback