I want something good to die for

Jag vet inte vad jag ska göra av all ilska inom mig.. Den måste ju ut på något sätt, jag vet bara inte hur. Jag kan inte prata med någon, det kan jag inte. Jag kan inte sparka ner någon, det går inte. Jag kan inte skrika, det är inte jag. Jag kan gråta, men det vill jag inte. Det är så jävla jobbigt att hela tiden gå runt och bära på den där jävla ilskan, och den gör sig påmind, ofta. Speciellt när det är små små saker som går fel, som att jag idag tatt fel på dag till träningen. Det är ingen big deal, tar tio minuter för mig dit liksom. Ändå blev jag så obeskrivligt förbannad, jag ville bara sparka in dörren och slå och skrika och jag är väldigt glad för att jag, än en gång, höll mig från det.. Jag visste även att när jag kom hem skulle mamma fråga varför jag var tillbaka så fort, och det orkade jag inte heller. Ändå tog jag det, smällde i dörren, kastade väskan i golvet och nu lyssnar jag på väldigt hög musik för att hon ska förstå att jag inte vill prata med henne. Men de här små sakerna hjälper inte för att få ut ilskan, inte ens att gråta hjälper, jag blir bara ännu mer arg för att jag är så svag och gråter. Jag måste hitta nåt sätt att få ut alla känslor, jag kan inte ha det såhär längre.. Mamma tycker jag är knäpp som blir asförbannad om jag missar tunnelbanan. Men egentligen är det ju inte tunnelbanan jag blir förbannad på, det är alla andra känslor som är inom mig som bubblar upp då, och just att jag missade den tunnelbanan gör att det svämmar över.. Det är det hon inte förstår. Att det finns så mycket mer, det finns så mycket mer innanför det där leendet än hon nånsin kommer ana. Det finns så mycket hon inte vet, det finns knappt nåt hon vet.

Det måste ut ur mig, på ett eller annat sätt. Jag kan inte ta det här mer snart.