I want something good to die for

Jag har en sån där bra känsla i magen. Jag är glad i hela kroppen, och allt, precis allt är tack vare Råsunda IS. Fy fan vad jag älskar det där laget, alla spelare, alla tränare. Det är inte bara efter ikväll, utan för vad de gett mig under de tre år jag spelat, hur mycket glädje, hur mycket aggressioner, hur många oseriösa samtal, hur mycket uppmuntringar, hur mycket som helst. De har gjort mig till en person jag inte skulle varit annars, utan dem. Om jag inte spelat där hade jag inte varit så sprallig som jag är, jag hade tagit för mig väldigt mycket mindre än jag redan gör, jag hade helt enkelt varit en helt annan person. Jag har lärt känna mig själv och lärt mig att jag också vågar, att jag också kan, och jag blir omtyckt för vad jag gör.

När de först började läsa upp nomineringen till Årets spelare tog det ett tag, men sen var även jag tvungen att inse att det var jag, det var mig hon läste om. Det var nästan så att jag också började gråta, de har verkligen lyckats skriva ner min personlighet på papper. Det är så fint, och så sjukt att det är jag som förtjänar det priset. Är glad för att man får nomineringen tillsammans med priset, för jag kommer läsa den varje gång jag är nere och tycker jag inte duger till nåt. Jag kommer bli stärkt, så som jag blivit av den nomineringen jag fick för två år sen till årets bragd. Den tyckte jag var helt otrolig, men den här är fan bättre.

När de sen började läsa upp kommentarerna till Årets spelare (som vi spelare röstat fram och skrivit en kommentar varför) var jag helt bombsäker på att det var Julia de pratade om. Jag hade själv röstat på henne, och de kommentarer som var innehöll ord som 'störtskön personlighet, alltid snäll, tillför mycket till laget, bryr sig om alla.' Det kunde inte vara någon annan än Jullan, men när inte min kommentar lästes upp började jag fundera lite på vem det annars kunde vara.. Det var jag. Herregud, det hade jag verkligen inte trott nånstans. Jag försöker verkligen ta till mig att de verkligen tycker så om mig, att de verkligen tycker om mig. Det är svårt, verkligen, men jag försöker allt jag kan. För jag blir så glad, och jag förstår varför jag kämpar mig igenom alla jävla jobbiga perioder när det här är vad jag får tillbaka. Jag lovar att aldrig ge upp, utan att tänka efter jäääävligt noga först.

Dagens goda gärning: Jag räddade Lovas mamma (tror jag det var iallafall) från att ramla när hon skulle stajla och spela fotboll ^^

Dagens kommentar: Urban berättade, i sammanhang med att jag fått två priser, om när vi var i Arvika på cup för två år sen. Det var i samma veva som Djurgårn inte spelade på Stadion, utan på Råsunda, och vi delade buss med ett djurgårdslag från matsalen en dag. Hela bussresan skrek de Solnatattare. "Cissi satt helt lugn och brydde sig inte alls, såg det ut som. När vi sen skulle gå av stannade hon framför en av killarna och sa Hellre solnatattare än hemlös. "
Hahaha, jag hade glömt att jag hade sagt det :D Vad klockren jag är (H)