Livet går inte att styra.
Jag blir så trött på alla som bara låter hela tiden! Att det ska vara så svårt att acceptera att det är en datasal som är till för många och därför spelar man INTE hög musik. Och framförallt inte DÅLIG musik. Människor!
Annars går mina tankar för tillfället till pappa och Kerstin, men framförallt Micke Johnssons familj. De har begravning just i detta nu, och jag kan inte ens föreställa mig det helvete de lider igenom. Framförallt nu. Fyfan vad jobbigt det måste vara. Och hans barn, jag förstår inte hur de klarar det. Han har en dotter på kanske sex bast, världens sötaste och jätteblyg. Och så har han en son som är ett år yngre än vad jag är, också ganska blyg med oerhört rolig när man lär känna honom. Kan sitta ensam och underhålla folk. Nu har de ingen pappa längre, och de är på hans begravning. De måste vara med på sin egen pappas begravning. I så låg ålder. Det är sjukt. Och Mickes största intresse var att spela trumpet, och likaså hans son. Det var tal om att han skulle spela något på trumpet på begravningen, men jag vet inte hur det blev. Om han skulle klara av det. Jag vet iallafall att det kommer ligga en trumpet på kistan. Ååååh, det gör så ONT. Och här har jag askul i skolan, medans det sitter säkert hundra pers i en kyrka och bara gråter och tar farväl av sin man/pappa/son/vän/arbetskamrat. Det är såna kontraster så det är inte sant, det är så läskigt vad livet kan förändras och det är så oerhört orättvist att det ens får vara så. Jag vet inte om jag kommer klara av att prata med min pappa om begravningen. Trots att jag mer än gärna vill veta hur det va så vet jag inte om jag kommer klara av att höra. Se honom gråta, börja gråta själv. Jag har inte ens fått höra hur minnescermonin var. Jag har inte vågat fråga. Jag har inte velat bli ledsen.. Det är så jävla svårt, min hjärna säger en sak och hjärtat en annan. Jag måste hela tiden välja vilken jag ska lyssna på. Jag vill inte välja, jag vill att det ska vara självklart. Och lätt. Men det är inte det, verkligen inte.
Annars går mina tankar för tillfället till pappa och Kerstin, men framförallt Micke Johnssons familj. De har begravning just i detta nu, och jag kan inte ens föreställa mig det helvete de lider igenom. Framförallt nu. Fyfan vad jobbigt det måste vara. Och hans barn, jag förstår inte hur de klarar det. Han har en dotter på kanske sex bast, världens sötaste och jätteblyg. Och så har han en son som är ett år yngre än vad jag är, också ganska blyg med oerhört rolig när man lär känna honom. Kan sitta ensam och underhålla folk. Nu har de ingen pappa längre, och de är på hans begravning. De måste vara med på sin egen pappas begravning. I så låg ålder. Det är sjukt. Och Mickes största intresse var att spela trumpet, och likaså hans son. Det var tal om att han skulle spela något på trumpet på begravningen, men jag vet inte hur det blev. Om han skulle klara av det. Jag vet iallafall att det kommer ligga en trumpet på kistan. Ååååh, det gör så ONT. Och här har jag askul i skolan, medans det sitter säkert hundra pers i en kyrka och bara gråter och tar farväl av sin man/pappa/son/vän/arbetskamrat. Det är såna kontraster så det är inte sant, det är så läskigt vad livet kan förändras och det är så oerhört orättvist att det ens får vara så. Jag vet inte om jag kommer klara av att prata med min pappa om begravningen. Trots att jag mer än gärna vill veta hur det va så vet jag inte om jag kommer klara av att höra. Se honom gråta, börja gråta själv. Jag har inte ens fått höra hur minnescermonin var. Jag har inte vågat fråga. Jag har inte velat bli ledsen.. Det är så jävla svårt, min hjärna säger en sak och hjärtat en annan. Jag måste hela tiden välja vilken jag ska lyssna på. Jag vill inte välja, jag vill att det ska vara självklart. Och lätt. Men det är inte det, verkligen inte.
Kommentarer
Trackback