You can take away my wings, 'cause I will never be an angel.
Den här dagen har bara försvunnit :o Vaknade vid halv ett, åkte hem till mamma vid halv två. Pluggade ett tag där, sen åkte jag in till Gamla stan och mötte Felicia och Anna. Vi satte oss på ett café och pluggade historia tills mest jag och Felicia tröttnade. Då gick vi till Åhlens och Anna köpte ett jätteudda nagellack. Jag förväntar mig att du har på dig det imorrn!
Jag mår så konstigt. Ena halvan av mig är glad och nöjd, andra halvan skriker att det är något som fattas, något jag måste göra för att fylla upp all tomhet. Men jag vet inte vad det är. Mitt självförtroende har fått en skjuts uppåt från i fredags, ändå känner jag mig så underlägsen. Underlägsen mig själv. Som att jag inte är värd något, inget alls av all den uppskattning jag fått på senare tid. Jag kan verkligen inte ta åt mig av allt, det går inte. Sen att jag inte kan sluta tänka på vad jag gjort/gör mot en viss person gör att jag känner mig ännu sämre.. För jag vill kunna lämna dig bakom, jag känner att jag är mogen för det. Men jag vet hur det skulle gå, jag vet exakt vad det skulle sluta med om jag sa något om hur jag känner. Och jag kan inte leva med den vetskapen, och jag kommer ångra mig senare när jag saknar ihjäl mig efter dig. Så som jag gjort så många andra gånger. Att då sakna dig och veta att det inte finns någon möjlighet att få tag på dig. Alls. Det går inte, jag kan inte leva med det. Därför måste jag tyvärr leva i lögnen. Jag undrar bara hur länge.. Hur länge jag kan klara det, och hur lång tid det tar innan du inser på riktigt. Ååh.
Kom på att jag glömde skriva dagens goda gärning igår :o
Gårdagens goda gärning: Jag plockade upp jeansen till hon som tappade dem i Weekday-butiken.
Dagens goda gärning: Jag höll upp/stängde dörren till hon på cafét när hon hade händerna fulla.
Jag mår så konstigt. Ena halvan av mig är glad och nöjd, andra halvan skriker att det är något som fattas, något jag måste göra för att fylla upp all tomhet. Men jag vet inte vad det är. Mitt självförtroende har fått en skjuts uppåt från i fredags, ändå känner jag mig så underlägsen. Underlägsen mig själv. Som att jag inte är värd något, inget alls av all den uppskattning jag fått på senare tid. Jag kan verkligen inte ta åt mig av allt, det går inte. Sen att jag inte kan sluta tänka på vad jag gjort/gör mot en viss person gör att jag känner mig ännu sämre.. För jag vill kunna lämna dig bakom, jag känner att jag är mogen för det. Men jag vet hur det skulle gå, jag vet exakt vad det skulle sluta med om jag sa något om hur jag känner. Och jag kan inte leva med den vetskapen, och jag kommer ångra mig senare när jag saknar ihjäl mig efter dig. Så som jag gjort så många andra gånger. Att då sakna dig och veta att det inte finns någon möjlighet att få tag på dig. Alls. Det går inte, jag kan inte leva med det. Därför måste jag tyvärr leva i lögnen. Jag undrar bara hur länge.. Hur länge jag kan klara det, och hur lång tid det tar innan du inser på riktigt. Ååh.
Kom på att jag glömde skriva dagens goda gärning igår :o
Gårdagens goda gärning: Jag plockade upp jeansen till hon som tappade dem i Weekday-butiken.
Dagens goda gärning: Jag höll upp/stängde dörren till hon på cafét när hon hade händerna fulla.
Kommentarer
Trackback