I want something good to die for

Det var en spricka i vänster vinge. Det var därför den lossnade, för att det var en spricka inuti vingen som är omöjlig att upptäcka om man inte kryper in i vingen och verkligen letar efter den. Visst, det är inget farligt med det. Men det som gjorde mig så sjukt rädd och fick mitt hjärta att slå snabbare och fick hela mig att vara på helspänn och inte kunna slappna av, var att sprickan funnits där under ett helt år.. Det som hände var alltså en ren tillfällighet. Det som hände kunde lika gärna ha hänt två dagar innan, tre dagar senare. Det kunde hänt en månad senare, eller två veckor tidigare. Det är ett mirakel att det inte var min pappa som satt i det planet. Att det inte var han som flög när vingen bestämde sig för att lossna.. Det är så jävla läskigt att tänka på, att jag har kunnat förlora honom under ett helt jävla år. Utan att vara medveten om det. Varje gång han jobbat har han kunnat dö, på grund av en vinge. Och jag har inte vetat om det. Nu när jag vet vad det var som orsakade olyckan känns det såklart bättre, men jag är nästan ännu räddare nu. Jag vill aldrig aldrig aldrig att min pappa sätter sig i ett av de tre Casorna som är kvar. Aldrig igen. Oavsett hur mycket de undersöker planet, oavsett hur mycket han vill. Nu vill han inte, och som det verkar kommer han vägra fram till de nya flygplanen kommer om ungefär ett halvår. Men som han sa själv; det är ett halvår. De kan inte ha flygförbud i ett halvår, det funkar liksom inte. Så då, när de häver flygförbudet. Hur många kommer fortsätta flyga? Hur många kommer, som min pappa, börja jobba med något annat inom kustbevakningen? Det känns sorgligt, det är ju som en familj och de har kommit varandra ännu närmare efter olyckan. Och så kommer de antagligen splittras när vissa kommer ha styrkan och modet att flyga igen, medan andra vägrar.. Det blir en absurd situation.


Kan man vara rädd för något som redan hänt, något som redan varit?