Dina ögon kan krossa min värld som stenar mot glas.

Och du brydde dig. Något hände och för första gången på jag vet inte hur länge kände jag den där känslan som var så vanligt förut. Den där känslan som jag nästan glömt bort. Känslan av din medkänsla, känslan av ditt sätt att förstå som bara du kan. Det var bara ytterst lite, men jag kände det och nu saknar jag det ännu mer. För de stunder du faktiskt brytt dig, de har nästan försvunnit ur mitt minne. De har ersatts av minnena av när du gjort mig så illa, och det är fel. För anledningen till att jag inte kan leva utan dig är ju inte att du får mig att gråta emellanåt; det är ju faktiskt att jag vet hur du kan bry dig. Och det visade du ikväll, du gav ett svar istället för bara tystnad. Jag blev glad över det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback