I see it in your eyes.

Det är läskigt hur nära ytan det ligger. Hur lite som behövs för att det ska rinna över. Vilken jävla skitsak som behövs för att jag ska känna mig helt jävla uppgiven och ge upp. Bli övertygad om att allt kommer gå åt helvete och att jag kommer få ig på både spanskaprovet och speciellt på svenskan på fredag. Det spelar ingen roll vad någon säger, eller vad som har hänt förut eller förra veckan eller igår. Nu är jag helt övertygad om att mitt liv kommer gå åt helvete, att jag aldrig kommer komma ur det här och att jag kommer dö ensam. Jag vet det. Jag tänkte inte så igår, och jag kommer antagligen inte tänka så imorgon. Men nu gör jag det. Och jag hatar det. För jag är inte stark. Om jag vore det skulle jag bara ruska på mig och tänka på annat. Det funkar inte så, inte i min hjärna. Fan det är så mycket jag skulle behöva säga till folk och göra och bli klar med och ta tag i och vara duktig på.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback