Det här finns inte.

Jag är rädd nu. Rädd rädd rädd. Det är kanske fel ord, för jag vet inte riktigt vad jag är rädd för. Jag kan inte klamra mig fast för alltid, men jag vill inte släppa taget, inte ännu, inte nu och inte efter sommaren. Inte på riktigt. Jag vill inte släppa iväg dig, jag vill inte bli av med dig. Jag vill att du ska vara kvar här med mig, älska mig som du gjort hittils och bara vara så bra som du kan. Jag vill inte att nåt av det ska försvinna. Jag vill bara att du ska bo kvar här och att allt ska vara som vanligt. Jag hatar den där förbannade jävla flygkraschen!!! För trots att det inte drabbade oss på värsta möjliga sätt, har den drabbat oss, mig och framförallt dig, så jävla mycket. Det är den som har fått dig att ta det här beslutet och det gör så ont i mig. Det gör så förbannat jävla ont att veta det. Veta att du väljer att ta det här beslutet på grund av den.



Fan fan fan fan fan.

Johanna, jag ringer inte ikväll. Jag ringer dig imorgon.
Det blir bäst så.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback