I want something good to die for

Ibland är det läskigt att jag inte ens reagerar.. Är det för att jag är så van? Kan man vänja sig vid såna uttalanden? Kan man vänja sig vid den rädslan och oron? Jag tror inte det, men jag tror att jag på något sätt avskärmat mig från det, jag har byggt upp ett försvar som gör att det inte tränger igenom när det inte är.. Vad ska jag säga? Det är som att min kropp känner på sig när det är riktigt allvarligt, och sållar bort det som inte är så allvarligt, men som jag ändå kan såras/bli rädd över. Min kropp är bra ibland, men jag kan även bli rädd för att jag inte ska reagera, och så är det på riktigt. Att jag inte ska bry mig, men så har du försvunnit..

Och åh så glad jag blir av dig! Du hade ringt, jag hade inte hört och du  hade pratat in på mitt mobilsvar. Stod och log när jag lyssnade, du är så himla himla bra. Din röst får mig att känna mig så trygg och bara genom att säga 'ööhm. Eh. Vad jobbigt det blev. Men iallafall...' får mig att bara förstå hur underbart det är att ha dig som vän. Du är bland det bästa jag har, och jag vill aldrig aldrig släppa dig. Aldrig.