Abstinens.

Ååh. kent kent kent kent <3 Fråga mig inte varför, men helt plötsligt började jag leta upp massa videor på Youtube och satan vad jag längtar till i höst/vinter. Jag vill höra Mannen i den vita hatten igen live, den är oslagbar. Det måste vara en av de mest genialiska låtar som är skrivna, en av de finaste låtarna och en av de mest sanna. Extraverserna som inte finns inspelade, utan bara sjungs på konserter är nästan (om möjligt) bättre än originalverserna.. http://youtube.com/watch?v=4SMpl1oWfdw&mode=related&search= Hela låten med extraverser från 2005, http://youtube.com/watch?v=YWSvsKdNq48  Bara extraverser från Hultsfred 2006. Det är kärlek och gåshud så att det räcker och blir över.. Fatta den som avslut på en konsert. Man är i himlen och vill aldrig gå hem.

kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare)

En bänkrad i en rastlös sen april,
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till.
Jag kan få dig när du vill.
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång,
Och du och jag håller andan och håller händer i språnget,
Det är inte så långt hem

Och än fanns det tusentals tårar kvar -
De var dina att ge vem som helst: Äntligen.
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen: Äntligen, passerar vi deras gränser.

Minns du vår blodsed, våran lag?
Dumma korståg mot en lika korkad stad.
Jag minns allt som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning,
Din jagade blick att det känns.
Att det är långt hem.

Och snart finns det inga tårar kvar -
Och de var våra att ge vem som helst: Äntligen.
De är de dyrbaraste smycken vi har,
Så be aldrig om ursäkt igen: Äntligen, sätter du själv dina gränser.

Och den där pojken jag aldrig kände,
Som gick på gator jag aldrig såg,
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
Under ett tunt och flygigt hår.
Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände, i en stad som aldrig sov

Men älskling vi var alla en gång små..
Vi var alla en gång små..

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla,
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker,
Där växer allting klart och grönt
Och jag är livrädd för att leva,
Och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling vi ska alla en gång dö..
Ja vi ska alla en gång dö..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback