Man måste leva vidare, det går inte annars.

Jag har gått vidare, jag har lagt det bakom mig och tänker bara på det ibland. Men så när vi träffade dig i måndags, när jag såg tröttheten i dina ögon, när jag såg hur sliten du såg ut, då kom det tillbaka till mig. Jag såg hur oerhört mycket du antagligen kämpar. Varje dag. Du har inte gått vidare, du har inte lagt det bakom dig och antagligen tänker  du på det varenda jävla dag. Det som fick mig att tänka efter när vi hade träffat dig var att det lika gärna hade kunnat vara jag som var i den sitsen. Det kunde lika gärna ha varit jag som varje morgon kämpade för att gå upp ur sängen, som tog en dag i taget, men inte en dag utan att tänka tillbaka. Det var slumpen som avgjorde att det blev du och inte jag, och jag hatar slumpen. Jag hatar att det är så jävla orättvist alltihop, jag hatar att folk tror att det är något som går över, för det gör de. Men det kommer aldrig gå över. Du kommer aldrig vara samma människa igen, du kommer aldrig bli den du en gång var. På grund av slumpen. Är inte det orättvist så vet jag inte vad som är det.. Och du hade vigselringen kvar..

Kommentarer
Postat av: Felicia

Det var ocskå slumpen somgjorde att vi lärde känna varandra,och det är jag jävligt glad över :)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback