I want something good to die for

Jag har kommit på varför jag är så beroende av fotboll, förutom att det är kul då. Det är för att det är en trygghet för mig att gå ut på den där fotbollsplanen. Att dra på sig fotbollsskorna är för mig att dra på sig självförtroende. Lika mycket som det kan vara att dra på sig brist på självförtroende, beroende på vad för sorts period jag är i. Men tryggheten finns alltid där; jag vet exakt vad som förväntas av mig. Jag vet när jag gör fel, och andra vet när jag gör fel och säger det till mig. Det finns inget konstigt, det är rätt eller fel. Det är det som jag tycker är så skönt, jag behöver inte fundera på om jag gör rätt för det märker jag direkt om jag gör. Sen är det ju självklart alla lagkompisar, utan dem skulle jag ju inte vilja spela fotboll. Den blandningen av människor är svår att hitta någon annanstans, och den är så himla bra och den får mig att bara trivas och må bra. Lukten av fotboll; konstgräs, omklädningsrum och Skytteholm är trygghet för mig, hur konstigt det än låter.

Dagen har varit rätt så bra faktiskt, svenskan var ovanligt rolig. Vi gjorde inget vettigt, Daniel berättade roliga saker och var allmänt trevlig =) Men sen förstörde han allt med att börja prata om nationella och det där förbannade jävla talet... Jag kommer aldrig klara det.. Seriöst. Det kommer inte gå, jag får ont i magen av att tänka på det redan nu liksom. Och det ska vara klart den elfte april. Daniels pep-talk med mig fungerade inte så bra, för det är inte gruppen det beror på, det är helt och hållet mig själv. Jag vet vad jag klarar av, och jag vet vad jag skulle vilja klara av. Och jag vet vad jag måste klara av för att få mvg, och det kommer jag inte kunna. Åh, panik.

Bara för att det är rosa moln på himlen.