En ursäkt.
Jag ber om ursäkt för mitt förra inlägg. Det känns fel att publicera ett sådant nu, vid den här tiden på året. När allt som händer runt omkring händer, har jag mage att klaga på folk som uppför sig illa. Jag borde ha skrivit ett inlägg om hur glad jag är över allt jag har och över alla jag har runt omkring mig.
För jag förstår inte vad det är med slutet av oktober. Nu har det precis hänt något väldigt obehagligt för en vän, det har börjat röra sig åt rätt håll men det är fortfarande läskigt. Man blir fortfarande läskigt medveten om hur skört allting är, hur lätt allt kan förstöras. Det berör och du vet att du har mitt fulla stöd i allt.
Imorgon är det även ett år sedan. Ett år sedan jag grät hejdlöst i en tom lägenhet. Ett år sedan fyra oerthört bra människor slutade andas. Ett år sedan både mitt och många andras liv förändrades och gav mig en helt annan syn på verkligheten. Jag har lagt det delvis bakom mig, jag tänker inte på det varje dag. Men ibland dyker det upp i mitt huvud, ganska ofta nu när det närmar sig årsdagen, hur nära det egentligen var.. Hur glad jag borde vara för att det inte var min pappa, men hur ledsen jag är över att det hände över huvudtaget. Och hur ledsen jag är över vad det gjorde med min pappa, hur hans liv har utvecklats. Men det kommer lösa sig nu, snart kommer han få ro igen. Snart får han ha ett hem att bo i, i lugn och ro tillsammans med den han älskar. Det kommer bli bra för honom och jag är så himla glad över att jag fortfarande kan prata i telefon med honom och träffa honom. Ta vara på tiden. Döden kan ingen styra.
För jag förstår inte vad det är med slutet av oktober. Nu har det precis hänt något väldigt obehagligt för en vän, det har börjat röra sig åt rätt håll men det är fortfarande läskigt. Man blir fortfarande läskigt medveten om hur skört allting är, hur lätt allt kan förstöras. Det berör och du vet att du har mitt fulla stöd i allt.
Imorgon är det även ett år sedan. Ett år sedan jag grät hejdlöst i en tom lägenhet. Ett år sedan fyra oerthört bra människor slutade andas. Ett år sedan både mitt och många andras liv förändrades och gav mig en helt annan syn på verkligheten. Jag har lagt det delvis bakom mig, jag tänker inte på det varje dag. Men ibland dyker det upp i mitt huvud, ganska ofta nu när det närmar sig årsdagen, hur nära det egentligen var.. Hur glad jag borde vara för att det inte var min pappa, men hur ledsen jag är över att det hände över huvudtaget. Och hur ledsen jag är över vad det gjorde med min pappa, hur hans liv har utvecklats. Men det kommer lösa sig nu, snart kommer han få ro igen. Snart får han ha ett hem att bo i, i lugn och ro tillsammans med den han älskar. Det kommer bli bra för honom och jag är så himla glad över att jag fortfarande kan prata i telefon med honom och träffa honom. Ta vara på tiden. Döden kan ingen styra.
Kommentarer
Trackback