Say you love me again..

Jag funderar nästan på att gå och lägga mig. Det är fortfarande väldigt tydligt i mitt minne nämligen, det där imorse. När mobilen sa åt mig att gå upp och jag ville verkligen verkligen inte. Det vore skönt att gå och lägga sig, gå upp imorgon vid halv tio och åka in och träna lite kickboxning. Känner jag mig själv rätt kommer det inte inträffa. Därför vill jag överträffa mig själv. Man ska göra det ibland för att känna sig bra har jag hört. Imorgon är nog en bra dag att börja på :) Jag måste vinna över en del rädslor och framförallt måste jag vinna över mig själv.

På måndag är det skolfoto. Jag tycker inte om skolfoton och jag har aldrig gjort det. Men det är det sista skolfotot någonsin. Det känns konstigt. Det känns så himla konstigt att det här snart är över, den här tryggheten att gå i skolan. För jag har ju trots allt gått i skolan i tolv år och så helt plötsligt är det snart över. Vad fan ska jag göra om dagarna? Ska jag bli vuxen nu alltså? Nu? Redan? Jag är inte ett dugg vuxen..


Jag börjar tröttna på att sakna nu. Det känns som det hela tiden kommer fler saker jag saknar utan att jag slutar sakna något. Det känns som det aldrig är något som kommer tillbaka, allt bara försvinner och försvinner.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback