I want something good to die for

Jaha. Det här var jättekonstigt. Det som utannonserades som årets match och tidernas kanske största derby slutade i antiklimax. Det var jättekonstigt. När slutsignalen ljöd visste varken jag eller någon annan på läktaren om vi skulle vara glada eller besvikna. Jag tror inte spelarna visste heller. Det var som efter Malmömatchen förra året när SM-guldet försvann trots vinst. Antiklimax. Spridda applåder. Matchen var inte mycket att hurra för, Djurgårn gjorde mål när de inte förtjänade, och likaså gjorde AIK. Det var ingen höjdarmatch och egentligen är väl oavgjort ett rättvist reslutat. Men inte ett bra resultat. Med en vinst hade vi haft grepp om det här, nu har vi lämnat det ifrån oss. Guldkampen är, i mina ögon, över. Den är överlämnad till något annat lag och några andra supportrar, för hos AIK kommer guldet inte att hamna. Inte i år. Inte efter den här säsongen, med så mycket upp- och nedgångar. Men nästa år, då borde de vara mogna, nästa år borde det vara dags. Då har de fått vara med i den där jävla guldstriden som är så jobbig i två år. Tredje gången gillt heter det väl? Precis, då borde det vara AIKs tur. Nästa säsong, nästa år. Ett år som Arnefjord kanske kan tänka sig att inte förstöra? Han kan spela halva säsongen; innan sommaren. När det börjar dra ihop sig; placera honom på bänken.. Jag har fortfarande inte förlåtit honom för att han nickade bort guldet förra året.. Hur kunde han? Två år i rad? Heja.