I want something good to die for

Jag tror att de där mailen från dig för ett par veckor sen (okej, det var en vecka sen, men det känns som mycket längre..) var ganska bra för mig. Det var jag som började, jag ville veta hur du hade det. Du svarade, och så mailade vi lite fram och tillbaka ett par gånger och jag var glad när du hade svarat. Sen svarade jag inte mer, jag tyckte att det räckte. Jag hade fått veta och även om jag hade velat skriva lite andra saker än jag kanske gjorde, så kändes det inte rätt att göra det. Det hade varit att klättra för långt upp på stegen, för att använda Mats ord. Eftersom vi halkat ner under det understa steget för länge, länge sen. Jag ville inte inleda något heller, jag ville inte anförtro mig. Jag ville inte vara svag, och det vill jag fortfarande inte vara. Men ibland är det jobbigt att bära, det är det. Speciellt just nu, och jag är inte överdrivet pepp på imorgon kväll. Men jag tänker inte ställa in, jag tänker inte bli som de jag skällt ut här i bloggen innan. Har jag bjudit in till en sak, ska inbjudan kvarstå, hur piss jag själv än mår. Punkt.

Sen att jag sitter och tittar på texttv är väl en annan sak. Jag är nog lite konstig och har nog gener från min bror.