Personligt

Det var ju massa saker jag skulle göra. Förbättra mitt personliga brev och mitt CV, åka till pappa och skriva ut det. Springa för första gången på drygt två veckor. Plocka undan i mitt rum. Bli färdig med talet så jag kan börja öva.

Ingenting av ovanstående har jag gjort, och jag kommer inte göra något heller. Jag kommer inte söka jobb i morgon, och inte på tisdag heller. Inte onsdag, inte torsdag och inte fredag. Det kommer aldrig bli av. Jag känner mig själv för väl. Och jag hatar mig för det. Inte för att jag känner mig själv för väl, utan för att jag låter det ske, för att jag ger vika. Men det går inte. Jag kan inte stå upp längre, och jag hatar tårarna som nu rinner ner för mina kinder. Inte på oräkneliga månader har jag tillåtit mig att gråta över mig själv. Och så nu? Jag blir så förbannad, vad händer? Varför kan jag inte ta tag i mig själv och bara söka de där förbannade jobben?! För att jag är för feg och för övertygad om fel saker. För att jag inte orkar ta mig ur det här.

Jävla jävla tårar. De svider på huden. Förnedring. Svaghet. Jävla tårar. Det är det här som jag har undvikt så bra, det är det här jag har hållit mig från. Nu är jag här. Fan ta mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback