.

Would you catch me if I fall out of what I fell in?
Don't be surprised if I collapse down at your feet again
I don't want to run away from this,
I know that I just don't need this.


Det som för ett dygn sen bara var diffusa tankar, har tagit oanade proportioner. På ett dygn har det gått från att ha varit hanterbart, till näst intill ohanterligt. Jag koncentrerade mig hela dagen på att inte svika min vän som jag till slut gick på bio med. Men det är ett mirakel att jag orkade, att jag gjorde.

För på bara ett dygn har det gått för långt. Det har redan gått till lögner och även om det inte är okej så måste jag. För att rädda mig själv. Prioritera det som är viktigt. Men det skrämmer mig. Det har aldrig varit såhär förut. Jag har aldrig ljugit om sånt förr. Det har aldrig varit jag, jag har alltid varit medveten, hur ledsen jag än varit. Jag har alltid vetat min kropps bästa. Det gör jag fortfarande, men jag kan inte förmå mig. Det skrämmer mig.

Jag är rädd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback