I want something good to die for

Ikväll är det kent. Och för första gången när jag ska gå på konsert har jag ingen aning om vilka låtar som kommer att spelas.. Jag brukar alltid luska fram i alla fall inledningslåten, och se vilka sorters låtar som dominerar spelningslistan och vilka som byts ut från kväll till kväll. Inte den här gången. Jag har, ett; inte haft tid. Två; hindrat mig själv. Det ska få bli en total överraskning, jag vet i alla fall två låtar, men de är alltid givna. Det är lite läskigt att inte ha någon aning faktiskt. Hej kontrollbehov.

Nu ska jag klä på mig och ta en promenad i solen. Jag blir glad av solen. Sen sitter jag på mina två säten på väg till Västerås med tåget om två timmar.

En vacker dag tänker jag åka ut på landet och isolera mig och aldrig mer komma tillbaka till storstan. Hela den här stan ger mig dåliga vibbar, så fort vi klev ur bilen började allt om från början. Jag ska verkligen flytta någon annanstans, jag vill verkligen det. Jag tror jag är allergisk mot Stockholm.

Ibland får jag lust att strunta i allt jag byggt upp. Strunta i den kontroll jag har mellan mig själv och mina handlingar, strunta i alla knep jag lärt mig för att inte falla. För att göra just det; falla. Falla handlöst ner ner ner, så långt ner att det inte går att andas, så långt ner att ljuset inte längre syns och varje minut är en kamp. För det var länge sen det var så, det var länge sen jag föll och landade hårt på botten. Det skrämmer mig. Jag har stängt av mitt känsloliv och mina känslor, jag har inte kontakt med den delen av min kropp längre. Jag vet vad det beror på, jag är på det fulla klara med vad som krävs för att jag ska få tillbaka mitt berg-och-dalbandehumör som jag ibland saknar. För det är inte kul med ett mellanläge som aldrig blir riktigt glatt eller riktigt ledset. Det har blivit mer och mer vanligt att jag tänker på det som krävs, jag kommer närmre och närmre det mail som krävs för ett berg-och-dalbanehumör igen. Men jag vet inte om jag vill rasera den fasad jag byggt upp, jag vet inte om jag vill ta hål på min bubbla, nu när jag kommit så långt. Jag vet inte om det är värt det. Men jag skulle behöva det ibland.

Jag sitter i Felicias rum. Hon står bakom mig med en locktång i högsta hugg och upprepar ungefär en gång i minuten "säg till om jag bränner dig". Anledning att vara orolig? Inte alls. Jag är lugn. Lugn som en älg. Jag tror att jag kommer bli jättefin.

Jag skulle vilja skriva något mer vettigt, men det är lite obehagligt när Felicia står här bakom och läser vad jag skriver.. Men jag kan skriva om att jag är så himla glad över vädret! Om vi inte räknar med att det har blåst en himla massa idag, så har det varit så himla skönt. Solen stack i ögonen och gjorde alla människor glada, den gav energi till mig att gå med rak rygg och komma närmre ett beslut om fotbollen. Just nu lutar det åt "fel" håll. Åt att lämna Råsunda och alla älskade lagkamrater. Men ibland måste jobbiga beslut tas.

Det är söndag. Ända sen jag var liten har söndagar varit speciella på något sätt. Sista dagen på veckan, dagen innan måndag och dagen efter lördag. Dagen efter lördag innebär kanske lite ledsamhet för att helgen är slut, men dagen innan måndag innebär för mig en liten gnutta glädje; jag får gå till skolan imorgon också. Det är inte så många söndagar kvar nu, innan jag ska klara mig själv och hålla reda på mitt eget liv, utan lärare med krav på vad jag ska göra och utan lärare med knäpp humor och konstiga påhitt. Jag räknar dagarna med skräck, men försöker njuta så mycket som möjligt den tid som är kvar. En era är redan avslutad; eran innehållandes mentor Daniel. I fredags var hans sista dag, och visst sörjde vi. Jag tror alla var mer eller mindre ledsna, och det känns konstigt att imorgon gå till skolan utan att se hans glada ansikte. Men jag tror vi kommer klara oss ändå, Sebastian kommer nog ta bra hand om oss.

Annars innehåller den här söndagen inte så mycket mer än eftertanke och sport. Damstafett i skidskytte just nu, och egen träning om ett par timmar. Lagom ansträngande för min del, men jag måste ta tag i det där nu. Ta tag i vad jag lovade mig själv med det nya schemat; löprunda tisdag morgon och fredag eftermiddag. Ta tag i vad jag lovade Jesper; styrka varje kväll. Kanske börjar jag på tisdag med mina löften. Kanske är tisdag en bra dag att börja på.

Jag hatar den här dagen. Allt har bara gått mer och mer fel och nu är jag på bristningsgränsen efter ett telefonsamtal som jag egentligen hade behövt, men som jag sabbade och fick personen jag pratade med att lägga på mitt i en mening i princip. Men jag orkar inte vara trevlig. Och jag ska träna om en timme. Kul. Hoppas vi får göra något riktigt jävla jobbigt så jag kan få ut lite aggressioner. Och det var ju såhär min blogg inte skulle bli. Jag är så dålig.

Jag brukar köpa ekologisk mjölk ganska ofta, självklart för att det är bra för alla parter, men delvis också för att jag tycker de ekologiska mjölkpaketen är lite finare. Men det är inte vad det här inlägget kommer handla om. Fina mjölkpaket alltså. Det här inlägget kommer att handla om en diskussion som jag och min pappa hade för ett tag sedan, om ekologisk mjölk, och varför den blir ekologisk.

Självklart förstår både jag och min pappa att det handlar om kossor som haft ett bättre liv, som ätit gott och grönt gräs, fått vara ute och leka, kanske skaffat lite KOmpisar (jag kunde inte låta bli...) och levt på en bondgård med en snäll bonde. Helt enkelt kossor som haft det lite trevligare, och därför mjölkat lite trevligare mjölk. Men jag och min pappa funderade över två saker:

De här kossorna som har det såhär bra, lever de ensamma på bara vissa bondgårdar? För om det inte är så, om de lever blandat med de andra kossorna, de som har det lite otrevligare och alltså inte mjölkar lika trevlig mjölk, hur skiljer de dessa kossor åt? När mjölken skickas till Arla, Milko, eller vad du nu dricker för sorts mjölk, är det vissa mjölkbilar som är märkta, för att de ska veta vilka som innehåller vad? Hur ofta blir det fel? Hur många ekologiska mjölkpaket för två kronor mer, innehåller egentligen mindre snäll och trevlig mjölk? Hur lurade blir vi? För man kan ju börja undra nu efter den så kallade "köttfärsskandalen". Hur mycket mer är det vi inte vet om vad som händer bakom kulisserna i en matbutik?

Det andra jag och min pappa funderade över var varför inte all mjölk är ekologisk. Varför är inte all mjölk ekologisk? Varför ska bara vissa kossor få de privilegier som de ekologiska får? Kan inte alla kossor få vara glada och äta grönt gräs och ha ett bra liv, och samtidigt låta oss konsumenter dricka mjölken med lite bättre samvete? Tänk vilket bra liv alla skulle få!

(Självklart förstår jag att det delvis handlar om pengar, resurser och allt annat sånt där tråkigt. Men om vi bortser från det (vilket vi egentligen inte kan, men i bloggens värld borde det mesta vara tillåtet) är det väl en bra idé? Frihet åt kossan!)

Nu har jag och Andreas gjort en deal. Jag tar upp mitt bloggande på riktigt, och han tar upp sitt. Jag lovar inte att inläggen kommer bli som förr, jag vill helst undvika det. Jag ska försöka skriva vettiga inlägg istället, och dissa min andra blogg som jag har. Kanske kommer några av inläggen därifrån att hamna här. Typ det inlägget om mjölk. Det är coolt. Mjölk är coolt. Jag är ganska cool.

Det är nästan så att jag känner för att börja dela med mig av mitt liv igen, i den här bloggen. Den är ju trots allt ganska så rosa och har en ganska så fin bild uppe i högra hörnet. Och jag kommer trots allt behöva terapiskriva den här sista terminen på gymnasiet, den här sista terminen av trygghet. Jag kommer säkert behöva skriva om allt som händer, för jag vill inte glömma det. Men jag vet inte.. Vi får se.

Det är inte ens någon som är här inne och kikar längre tror jag. Eller är det?