Tid har förlöpt.

Ibland får jag lust att strunta i allt jag byggt upp. Strunta i den kontroll jag har mellan mig själv och mina handlingar, strunta i alla knep jag lärt mig för att inte falla. För att göra just det; falla. Falla handlöst ner ner ner, så långt ner att det inte går att andas, så långt ner att ljuset inte längre syns och varje minut är en kamp. För det var länge sen det var så, det var länge sen jag föll och landade hårt på botten. Det skrämmer mig. Jag har stängt av mitt känsloliv och mina känslor, jag har inte kontakt med den delen av min kropp längre. Jag vet vad det beror på, jag är på det fulla klara med vad som krävs för att jag ska få tillbaka mitt berg-och-dalbandehumör som jag ibland saknar. För det är inte kul med ett mellanläge som aldrig blir riktigt glatt eller riktigt ledset. Det har blivit mer och mer vanligt att jag tänker på det som krävs, jag kommer närmre och närmre det mail som krävs för ett berg-och-dalbanehumör igen. Men jag vet inte om jag vill rasera den fasad jag byggt upp, jag vet inte om jag vill ta hål på min bubbla, nu när jag kommit så långt. Jag vet inte om det är värt det. Men jag skulle behöva det ibland.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback