I want something good to die for

Jag kan inte hjälpa de känslor som bubblar upp inom mig. Jag försöker trycka ned dem, jag försöker ignorera och tänka på annat. Men det går inte. Men vad hade jag att vänta? Det har gått alldeles för bra, alldeles för länge nu. Jag har mått alldeles för bra för att det inte skulle ge ett fall bakåt. Två steg framåt och ganska så många fler tillbaka. Det är synd. Men kanske måste jag inse fakta; det är såhär jag är. De här tankarna kommer alltid att finnas med mig, vart jag än går, hur gammal jag än blir och hur bra mitt liv än kan verka. Det skrämmer mig lite. Att jag inte kan göra mig av med dem, att jag inte kan, som Lars Winnerbäck sa, sluta fred med mig själv. Att jag inte kan acceptera den jag är. För jag kommer alltid vara den lilla, bräckliga personen. Det kommer alltid förfölja mig. Jag kommer aldrig komma ifrån alla de här jävla tankarna.

Och jag är ledsen över det.