Jag vill inte glömma

Det var konstigt i fredags. Inom loppet av kanske 20 minuter (av de 30 sista på kvällen) fick jag komplimanger av två helt skilda personer. Komplimanger som värmde. Som har värmt mig sen dess. Den ena mer än den andra, men ändå den andra mer än den ena, eftersom den andra (som egentligen var den första) kom från en helt främmande människa. Men den ena (som alltså var den andra) kom från en mycket mer betydelsefull person, och den var på riktigt. Jag vet nog ingen person som är så mycket på riktigt, och då måste ju automatiskt det han säger vara på riktigt också. Jag blev i alla fall väldigt glad.



Jag viskar till dig stanna, jag tror att jag blir galen om du går.



Igår var vi på kyrkogården och det var så himla fint. Jag fick tårar i ögonen när jag hörde en mamma berätta för sitt barn när vi stod vid minneslunden och alla ljus sken så fint. Hon berättade att varje ljus var en ängel och att de som älskade den personen som dött ställt ett ljus där för att de minns personen och allt bra den gjorde. Hon sa lite mer saker, och allt var väldigt fint. Det enda jag kunde tänka på var ett telefonsamtal jag fick för två år sen, när pappa varit på en av fyra begravningar. Jag satt på tunnelbanan, ensam. Han ringde och det som fortfarande finns i mina tankar är Jag la en gul ros på kistan från dig. Sen la han på och där satt jag på tunnelbanan och grät. Ensam.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback