Konstigheter

Först när jag läste om dokumentären om Lars Winnerbäck som ska visas på bio nästa fredag tänkte jag att jag skulle gå ensam. Jag har aldrig gått ensam på bio, och tänkte att det här skulle vara ett ypperligt förstatillfälle. Både för att det inte är en vanlig biofilm, och för att jag inte skulle behöva ta hänsyn till någon. Det blir ofta fel då.

Tio minuter senare tänkte jag; njae. Felicia kan väl följa med ändå. Hon är rätt enkel att ha att göra med, och i samband med denna tanke räknade jag även in mina andra vänner som kan tänkas se en Winnerbäckdokumentär. Och skickade alltså sms till fyra personer, istället för att helt sonika gå ensam. Utan att ens ha frågat någon, och vara nöjd med det.

Nu har jag fått tre svar, och jag gissar att det fjärde är av samma karaktär; nej.

Då känner jag mig plötsligt ensam! Det är underligt. Om jag inte skickat några sms, och därmed inte fått några nej, hade jag inte känt mig ensam när jag satt där i biosalongen. Nu kommer jag antagligen känna mig ensam och lite bortkommen. Bara för att jag skickat sms till fyra personer och blivit bortvald.

I vilket fall som helst så tänker jag se dokumentären med Lars Winnerbäck. Ensam lär jag inte vara, men kanske känna mig. I sånt fall går det över efteråt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback