Stress
Jag som trodde att det skulle vara skönt att jobba. Ett jobb att gå till, sen vila när man kom hem. Inget mer att tänka på. Stressfritt. Tjena. Jag har aldrig haft så mycket att göra som jag har nu. I och för sig är mycket beroende på körkortet (jag kommer aldrig aldrig klara teorin. Hjälp hjälp hjälp) men utöver det är det massa annat som händer. De närmaste tretton dagarna har jag planer för elva av dem. Både jobb, körkort och sånt som kallas socialt umgänge.
Det gör mig stressad. Jag har teoriprov den här veckan, och som tur är jobbar jag förhoppningsvis inte, så jag kan fokusera på teorin. Men ändå. Jag är så rädd att jag inte kommer klara det. Sen måste jag hinna övningsköra också, och det är ju inte det lättaste i det här hushållet. Jag har massor att göra, mamma är bara hemma vissa kvällar och pappa är i Nyköping när han inte jobbar. Och jag längtar så till det är över. Tills jag har det där jävla kortet.
Nu måste jag fortsätta plugga. Det fungerar inte att inte kunna vissa saker och hoppas på att de inte kommer på provet. För det är ju exakt de grejerna som kommer komma då, såklart. Usch.
Det gör mig stressad. Jag har teoriprov den här veckan, och som tur är jobbar jag förhoppningsvis inte, så jag kan fokusera på teorin. Men ändå. Jag är så rädd att jag inte kommer klara det. Sen måste jag hinna övningsköra också, och det är ju inte det lättaste i det här hushållet. Jag har massor att göra, mamma är bara hemma vissa kvällar och pappa är i Nyköping när han inte jobbar. Och jag längtar så till det är över. Tills jag har det där jävla kortet.
Nu måste jag fortsätta plugga. Det fungerar inte att inte kunna vissa saker och hoppas på att de inte kommer på provet. För det är ju exakt de grejerna som kommer komma då, såklart. Usch.
Kommentarer
Trackback