I want something good to die for

Jag är fortfarande helt uppspelt efter halkkörningen! Det var fan bland det roligaste jag gjort! Och hur härliga människor som helst i gruppen. Och instruktören var inte illa han heller, hela tiden uppmuntrande ord i radion, han skämtade och såg till att alla var med hela tiden. Verkligen ett guldkorn. Trots att jag inte fick den medalj han lovade mig när jag lyckades stanna inom tio meter. Han var grym! Och jag vill göra det igen, så roligt var det. Antagligen var det bidragande att vi fick köra bil självständigt, utan någon handledare eller förälder bredvid som sa hur man skulle göra. Här fick vi bestämma själva.

Det känns inte som att något kan förstöra den här känslan jag har i magen nu, men jag vet att minsta lilla snedsteg kan vara ödesdigert. Men det ska jag inte fokusera på nu, för ikväll ska jag ha det så jäkla roligt har jag tänkt.

Ibland förundras jag över hur svårt jag har att genomföra saker. Det måste vara något slags personligt rekord jag slagit den senaste tiden. Det handlar inte bara om jobbiga saker, utan egentligen bara om saker som för något bra med sig i slutändan. Idag genomförde jag en av de tre mest akuta sakerna. Jag postade ett brev. Jag har tänkt posta det i en månad. Det står "Sundbyberg 2008-09-28" på det. En månad sen. Först idag kom jag mig för att vika pappret, skriva adressen på ett kuvert, lägga ned pappret, klistra igen det och sätta på ett frimärke. För det är inte direkt långt till postlådan.

Den egentligen mest akuta saken jag måste göra har jag i tre dagar nu tänkt 'okej, ikväll gör jag det. Nu gör jag det'. Men så blir det aldrig av. Jag måste, måste, måste ringa min chef. Jag måste verkligen det. För att få fler tider att jobba på. Om jag inte ringer får jag inga tider, vilket betyder att jag inte får några pengar. Det är stört att jag inte ringer. Hon vet inte att jag hatar att ringa folk. Jag måste bara säga 'hej, det är Cissi och jag undrar hur det blir nästa vecka'. Sen är samtalet igång och det löser sig. Fem minuter sen är det över. Ändå har jag inte gjort det än, och lär inte göra det imorgon heller. Jag blir så trött.

Den tredje saken finner jag egentligen ingen anledning till varför jag inte gjort. Okapacitet kanske. Jag ska skriva ett mail. Ett mail där jag ber att få veta vem jag ska kontakta om jag vill bli tränare för åtta-nio-åringar i fotboll. Kanske presentera mig lite kort. Men det är allt. Ändå har jag inte gjort det på två veckor. Trots att jag jättegärna vill bli tränare. Gärna redan nästa vecka. Men inte fan kan jag bli tränare om jag inte kontaktar någon..

Det handlar helt och håller om självdisciplin och det är kanske ett mirakel att jag gick ut skolan med så pass bra betyg som jag gjorde. Hur lyckades jag? Tur att jag är klar. Med skolan alltså. Nu väntar ju resten av livet. Hjälp, säger jag bara. Hjälp.

Det känns som att jag är tillbaka på ruta ett. Som att det är augusti igen och jag står i ingenmansland. Sånär som på vädret då. Det var inte riktigt såhär mörkt och kallt i augusti. Men annars känns det likadant. Stämningen här hemma, stämningen inuti mig. Oron, paniken. Saker jag måste ta tag i. CV som måste skrivas om och ändras i. Jobb som måste sökas. För jag vill, och måste, ha ett annat jobb. Min kropp håller inte för det här. Har ont i ryggen och det vill jag inte ha av att jobba. Dessutom vill jag jobba mer och oftare. Gärna fem dagar i veckan. Det kan inte mitt nuvarande jobb leva upp till.

En till skillnad från augusti är väl att jag har lite mer pengar nu än då. Men ändå är jag stressad över min ekonomiska situation. Som kanske egentligen är ett substitut för att jag är stressad över julen. Nästa jul slipper jag fira på riktigt. Det ska bli så skönt. Men jag måste ha något i minst åtta månader till. Något jag inte får ont i ryggen av.

Jag har i alla fall gjort några bra saker den här dagen. Även om jag fortfarande är rädd för det viktigaste jag måste göra. Men jag väntar till ikväll. Jag har köpt kentboxen och den var verkligen mäktig. Jag är så glad över den. Boken som ingick fick mig att skratta många gånger. Förorden gav mig tårar i ögonen och hopp om framtiden. Men jag har även suttit på biblioteket i mer än en timme. Och pluggat teori. Har bestämt mig för att skriva anteckningar till hela boken. Just nu är jag livrädd för att jag inte ska klara teoriprovet. Det vore ett sånt nederlag. Jag har redan planerat vad jag ska göra när jag kört upp. När jag fått körkort. För jag tänker klara allt på första försöket.

Jag tänker ha körkort innan året är slut. Så är det bara.

Och jag lyssnar på Kjell Höglunds Genesarets sjö. Den spelades i somras efter Lars Winnerbäcks konsert. Den ger mig en glad känsla i allt det här. Hur såpbubblorna kom upp på scenen. Hur vi åkte på äventyr. Hur det regnade och vilken bra heldag vi hade. Jag, Elin och Anna. Nästa år kan vi åka på konsert i vilken stad vi vill utan att någon behöver hämta oss. För då har jag körkort.

Den 26 oktober 2006. Idag är det två år sedan fyra kustbevakare omkom i en flygolycka. Därför går många av mina tankar idag till familjerna som miste sin pappa, sin man och sin fästman. Mina tankar går även till min egen pappa som inte bara förlorade fyra arbetskamrater, utan även fyra väldigt nära vänner.

Idag är en dag som jag ägnar åt att minnas, uppskatta och sörja.

Minnas alla gånger Kustbevakningen haft julgransplundring och jag umgåtts med personer som inte längre finns i livet, och även med deras barn. Hur roligt vi haft det och hur ingen orkat eller vågat ta tag i traditionen sen olyckan. Minnas hur min pappa varje höst gick ut tillsammans med en av de omkomna för att jaga. Hur min pappa inte jagat sen dess. Minnas hur flygplanen såg ut på insidan och försöka förstå att ett helt flygplan och fyra människor bara försvann i vattnet. Gick i tusen bitar.

Uppskatta att jag har min pappa kvar i livet. Det var ödet, eller slumpen, som gjorde att inte han jobbade just den dagen. Det är därför jag fortfarande tänker på det så ofta; det kunde ha varit jag som förlorade min pappa. Uppskatta att han har bytt tjänst och inte längre flyger. Jag lärde mig uppskatta livet på ett annat sätt för två år sedan. De små sakerna blev viktigare.

Men framför allt sörjer jag idag. Jag sörjer för den fästmö som förlovat sig med en man bara veckor innan hon aldrig mer skulle få träffa honom igen. En fästman hon aldrig skulle få dela livet med. Som hon aldrig skulle få bli lycklig tillsammans med. För att den vänstra vingen lossnade.

Jag sörjer för den flickvän som ett par månader innan fött en liten dotter. En dotter som inte kommer ha några egna minnen av sin pappa. En flickvän som aldrig kommer få dela dotterns framsteg tillsammans med hennes riktiga pappa. En dotter som alltid kommer undra hur hennes pappas famn kändes. För att den vänstra vingen lossnade.

Jag sörjer för den familj som inte längre är hel. Där det fattas en pappa och en man. Där en son och en dotter aldrig mer kommer bli hela. En son och en dotter som skulle behövt sin pappa under resten av sin uppväxt. Att förlora sin pappa mitt i tonåren är inte lätt för någon. Det blev extra svårt för dottern. För att den vänstra vingen lossnade.

Jag sörjer för de två söner och deras mamma som aldrig mer får höra sin pappa och sin man komma hem igen. Inte höra hans röst när han ringer för att kolla läget. Jag sörjer för att den yngre sonen ofta varit orolig för att hans pappa ska dö, men att hans storebror då sagt att han inte kommer göra det. Inte förrän han blir gammal. Deras pappa blev inte äldre än 42. För att den vänstra vingen lossnade.

Jag tänder fyra ljus ikväll.

Nu kände jag för första gången att jag verkligen längtar till att ha tagit körkort. Jag längtar till den stunden när jag stannat bilen efter uppkörningen och får höra att jag är godkänd. Det kommer vara häftigt. Och jag kommer klara det, lätt. Förhoppningsvis innan jul, men det beror på tider och bokningar och sånt. Annars innan januari är slut. Men en månad hit eller dit spelar egentligen ingen roll för mig. Det ska i alla fall bli roligt och jag längtar till fredag. Halkkörning. Yes.


Ibland undrar jag om du tänker på mig. För jag tänker på dig ibland, när jag hamnar i situationer som är du. Jag undrar om du tänker på mig när du hamnar i situationer som är jag. Fotboll kanske. Jag undrar om du blir övermannad av minnen. Som jag blir ibland. Och om du, som jag, gör allt för att koppla bort men med misslyckat resultat. Om jag har fastnat för alltid. För jag vet att det är över nu, det har varit över länge och det kan nog inte bli mer över. Ändå finns du kvar. Det stör mig något så oerhört. Du borde vara borta. Jag borde vara borta. Men det är skönt att inte sakna. För det gör jag faktiskt inte. Jag bara tänker och minns. Och det gör ont ibland.

Gör det ont för dig också?

Ibland slås jag av hur bra Lars Winnerbäck är. Som att jag liksom glömt bort. Det har varit en period av ganska mycket Emil Jensen nu, men så lyssnade jag på Elegi och bara drogs med. Och ned. Och läste en väns blogginlägg och drogs ännu längre ned i träsket. Och jag har inte den blekaste om varför. Eller egentligen vet jag ju, men jag ignorerar det. För jag vet inte vad jag ska göra åt saken och jag orkar inte komma på en lösning. Då låter jag det hellre vara.

Det är här vännen kommer in. För hon är precis tvärt om. Det är det som gör mig ledsen. Att jag inte lärt mig något, inte något alls, av henne på de dryga två år jag känt henne. Hon bearbetar saker, hon vågar ta tag i det som är obehagligt och jag önskar av hela mitt hjärta att jag var lika stark som hon är. Men kanske måste jag inse att jag är jag. Jag är Cissi och jag kan inte vara som någon annan. Även om jag väldigt ofta väldigt gärna vill. Även om jag väldigt ofta skulle göra vad som helst för att vara någon annan, vem som helst, förutom mig.

Men det går ju inte. Det vet jag ju egentligen. Kanske är det vad som gör mig ledsen. Att jag har fastnat i den jag är och jag har varken mod eller kraft att ändra det. Att förbättra min person.

Men kanske är det sån jag är. Som jag.

Jag har äntligen kommit på något jag kan tänka mig att jobba med som vuxen. Dock kan det bli väldigt svårt, då jag nu i 20 minuter försökt hitta information om vad man behöver för utbildning, vad man har för uppgifter och så vidare. Men jag har inte ens hittat någon jag kan maila för att fråga mina frågor.. Det är inte så att jag mailar Carl Bildt direkt. Jag har nämligen fastnat för tanken att jobba på en ambassad. Och Calle är ju utrikesminister. Sen har han ett antal personer under sig, men ingen passar liksom mitt ändamål. För jag har egentligen inte så bra koll på vad man gör på en ambassad. Visst, jag vet att svenskar i utlandet går dit när de har problem av något slag och behöver hjälp, eller när de vill förlänga sitt visum. Men jag vill veta mer exakt. Och framför allt vill jag veta hur lång/vilken sorts utbildning det är.

Så nu ska jag fortsätta leta efter någon att fråga. Om det är någon som läser det här och känner någon som jobbar på ambassad hoppas jag att ni berättar det för mig. Då blir jag nämligen väldigt glad :)

Imorgon 14:40 lämnar jag stan. Väldigt skönt ska det bli. Dock blir jag inte borta särskilt länge, men hellre en stund än ingen alls. Pappa föreslog igår att jag skulle åka till honom i Nyköping och så åker vi hem tillsammans på torsdag kväll, då han börjar jobba på fredag. Haha, jag insåg just det absurda i främst hans liv. Förr, när han jobbade på flyget, var hans utgångspunkt Nyköping, det var stället han jobbade på. Då bodde han i Stockholm. Nu, när han jobbar på marken, håller han till här i Stockholm, men har hus i Nyköping. Tänk hur livet kan bli. På gott och ont. Det här är nog mest på grund av ont i och för sig, både arbetsplatser och bostadsorter. Men ändå. Det är skönt att ha ett ställe att koppla av på.

Idag på jobbet har det känts som fredag. Alla har varit väldigt konstiga, skämten har varit på en läskigt låg nivå, likaså diskussionämnena. Fredrik och Mattias stod i säkert tio minuter och diskuterade Fredriks uttalande om att "jag skulle vilja sy på två armar till, då skulle jag ha åtta armar!". Mattias hävdade att det inte alls gick ihop, Fredrik hävdade att två upphöjt till två är åtta och då kontrade Mattias med att upphöjt till och roten ur är samma sak. Och då var klockan bara nio. Men det har varit en rolig dag :)

Nu ska jag äta spenatsoppa. Det är bland det godaste jag vet. Det är därför jag äter det för andra dagen i rad.

Jag funderade lite imorse när jag satt vid Danderyds Sjukhus och väntade på min buss (för att tio minuter senare bli uppringd och bedd att åka tillbaka hela vägen jag kommit, men det är en annan historia..) vid halv sju imorse. SL har under det senaste året blivit väldigt duktiga på att informera om förseningar och andra saker som händer i trafiken. Detta hyllade jag när jag för någon månad sen fyllde i en trivselenkät om SL och främst pendeltågen. Det stod sen i tidningen att jag hade 67 % av de tillfrågade med mig, och det är ju bra att så pass många ändå är nöjda med lokaltrafiken här i stan.

MEN! Det var inte det jag funderade på. Det jag funderade på är hur långt den här informationeringen (haha, det är inget ord, men jag vill använda det. Om jag skulle skrivit informationen hade det låtit som ja, en sorts information bara. Jag syftar ju på att de informerar. Därför hittade jag just på ett eget verb. Eller vilken ordklass det nu tillhör. Ordklasser har aldrig varit min starka sida) ska gå. Den har gått ganska långt det senaste året, från att vara i princip obefintlig, till att vara väldigt utförlig. Det som idag fick mig att fundera var den rullande texten Din resa kan idag ta några minuter längre på grund av halt spår. Och det är ju bra att de informerar om det, man kan ju undra ibland.

Men vad är nästa steg? Din resa kan idag bli lite ryckigare på grund av att Lars är sjuk och är ersatt av en vikare som egentligen kör buss. Det kan i och för sig också vara ganska bra att veta, för då skulle jag nog promenera istället.

Men steget efter det? Idag är följande personer inom SL sjuka: Maria, Per, Martin, Oskar och Gun. Vi skänker dem en krya på er-tanke. Där känns det som att det har gått lite för långt.

Det kanske slutar med att när du är sjuk från ditt jobb, ringer du även till SL och meddelar det, så att texten som rullar år 2015 lyder: Idag är följande personer i Stockholm sjuka: Karl, Linnéa, Sofia, Eva, Caroline, Jesper, Andreas, Moa (osv osv, men det står det såklart inte, jag har bara brist på fantasi). Vi skänker dem en krya på er-tanke.

Jag känner att gränsen är nådd där. Låt oss hoppas att SL stannar vid den grad av informationering de har idag.

Jag läste DN Söndag imorse och såg ett länktips.

http://freerice.com

Genom att svara på frågor i olika kategorier (bland annat engelsk grammatik och huvudstäder i världen) skänker du för varje rätt svar 20 stycken riskorn till behövande. Det går genom FN och jag tycker bara att det är en så fin och simpel sak att göra för att göra livet lite lättare för någon annan. Jag som tycker det är ganska kul med frågesporter har suttit ett tag nu och svarat både rätt och fel, och utan att jag egentligen tänkt på det har jag skänkt 3700 riskorn. Må inte låta mycket, men om alla skänker så mycket så blir det en hel del. Igår skänktes 66 983 100 riskorn. Det är ganska många korn. Jag undrar hur många det är i ett paket ris som vi köper i affären.. Kanske kan jag lura någon att räkna med mig någon dag.

Ge det en chans i alla fall. Svara på ett par frågor. Du lär dig saker också, och det är ju alltid bra att ha.

Jag klarade mig så mycket längre än till klockan tolv igår. Om jag ska vara ärlig klarade jag mig jävligt bra ända till jag, näst sist (sist egentligen, personen som sov över räknas inte) promenerade hem vid kvart i fem. Jag skrattade när jag kom upp på vår våning. Tidningen hade redan kommit. Jag skrattade en hel del under hela kvällen faktiskt. Tillsammans med människor jag aldrig tidigare träffat. Och tillsammans med människor jag träffat tidigare såklart. Men skratten känns bättre i magen när de är med människor som inte träffat mig förut, som inte vet något alls om mig egentligen. Inte mer än jag väljer att berätta.

Och kanske var det därför. För att ingen visste så mycket egentligen. Ingen hade några förväntningar på mig, och framför allt hade jag inga förväntningar på mig. Över huvud taget. Jag brukar inbilla mig att jag inte har det, men så skiter det sig ändå. Nu kan jag med hjärtat på handen säga att jag verkligen inte hade det, och se så bra det blev. Frågan är bara hur jag ska lyckas lura hjärnan nästa gång..

Att tugga 15 (eller 18. Vi glömde tyvärr räkna..) tuggummin på samma gång kan vara okej. Det är inte okej när det är lakritssmak. Så himla äckligt. Jag är nog immun mot lakritstuggummin nu. I och för sig har jag inte testat, men jag tror det. Men är det Mumintuggummin så är det. Då gör man det mesta.

Nej, igår var en så himla bra kväll och jag minns den med glädje.

Ibland måste man kanske inse att saker tar slut, trots att det är jobbigt. Trots att man vill att de ska vara för evigt. Trots att man trodde att de skulle vara för evigt. Men för att citera Herr Winnerbäck: Allting har ett slut. Påsklovet har ett slut, sommaren har ett slut, en bra film har ett slut. Allt du kan komma tillbaka till är ensamheten och du måste älska den. För om du gör det så kan allt annat få vara hur äckligt som helst.

Men jag vill kanske inte vara ensam. Jag vill kanske inte att vänskap ska ta slut. Jag trodde vänskap var för alltid, jag trodde dessutom att den vänskapen vi hade kunde övervinna allt. Jag har förstått nu att jag hade fel. Kanske är jag bättre utan dig. Antagligen är du bättre utan mig. Vi är bättre utan varandra.

Jag vet hur jobbigt du har det, ändå kan jag inte förmå mig att höra av mig. Trots det låter jag min feghet ta över och bli till dåligt samvete istället. För att jag inte hörde av mig. Inte nu och inte förut. Jag ångrar mig varje dag.

Jag vill bara vara glad.

För tankarna slår emot mig när jag minst anar det. Det blir värre då, när jag inte anar det. Då har jag inte hunnit bygga upp ett försvar innan jag blir nedsparkad. Jag promenerade kors och tvärs över hela Kungsholmen idag. Det blåste och var ganska kallt, men jag valde att gå istället för att åka buss. Jag slipper möta folks blickar då.

Jag måste ta tag i det här. Det kan inte vara såhär, det borde vara på något annat vis. Hur vet jag inte, men jag vet att det här är fel.

Klockan 18.30 slog det mig. Det var kolsvart ute. Halv sju. Jag är lite rädd för vad som kommer. Mörkret och hösten och kylan. Jag gillar det verkligen inte. Däremot accepterar jag det. Något har jag faktiskt lärt mig. Saker är lättare att hantera om man accepterar dem. Förr föraktade jag hösten och vintern. Jag stod inte ut. Nu står jag ut, för jag vet att till slut blir det vår. Till slut sopas gatorna ikapp med fågelkvittret. Till slut värmer solen och kvällarna blir ljusare. Blommor slår ut och luften doftar av alla dofter som varit försvunna i flera månader.

Det är vad jag fokuserar på. När det blir varmt igen, när jag inte ser över till grannarna igen. När lönnen utanför har återfått sina löv. Nu har den bara ett par stycken kvar och jag tror den är ledsen. Men jag ser in till grannarna och förra veckan hade någon ställt två par skor på fönsterbläcket. De stod där i tre dagar. Jag undrar varför. Sen var de borta.

Jag går i tankar kring nästa höst. Idag känns det som att jag faktiskt bestämt mig. Efter en diskussion med mamma igårkväll, formades tankar när jag låg och skulle somna. Hur skönt det skulle vara med ett mål, något att sikta på. Det har liksom saknats ett bra tag nu. Min vardag har bara flutit runt, utan något specifikt mål. Därför känns mina tankar kring nästa höst bra. Det är långt bort, men jag har nog bestämt mig.

Au pair i Australien i ett år.

Det är läskigt, självklart, men oj så häftigt. Jag har velat se Australien i säkert tre år. Att åka dit som au pair, och dessutom under ett helt år, ger mig möjlighet att verkligen lära känna landet. Prata engelska i ett år och lära mig väldigt mycket, både om mig själv och andra. Växa som människa. Påbörja ett nytt liv, ett nytt kapitel. För jag vill inte börja plugga, det känns fortfarande väldigt avlägset. Jag vet att om jag ska stanna hemma nästa år också måste jag plugga. Mamma tycker att mer än ett sabbatsår är för mycket. Då är hon rädd att jag ska fastna på ICA. Därför är au pair ett alternativ. Jag behöver inte plugga, men jag gör något med mitt liv.

Det är redan väldigt lockande.

Jag läser en bok som jag redan efter 30 sidor är väldigt, väldigt förtjust i. Rachel Cusk heter författarinnan och hon skriver på ett lite annorlunda sätt. Ett sätt som ger liv till historien, som kastar läsaren in i karaktärens tankegångar och känslor. Hon hoppar väldigt effektivt mellan konversation och en karaktärs tankar. Och jag känner igen mig. Just nu handlar det om Martin och hans känslor skulle lika gärna kunna vara mina. Han deltar i konversationer, men är inte riktigt med. Han pratar men har egentligen inte något att tillägga.

Snubblade över ett par rader jag verkligen fastnade för. Jag tänkte dela med mig av dem.

"He could not think without knowing that he was thinking, could not be without this sense that he was witnessing himself from a critical distance. When had his life, as something lived, ended? It struck him that time was perhaps no more than the passage of certain feelings."

[...]

"He felt as though he was walking further and further out, on a tightrope that led nowhere, so that every step he took was part of the retraction he must make to get back to where he had been."

Jag vill ha onsdag.

Det är absurt hur trött jag har varit idag. Det tog säkert två timmar innan jag orkade föra ett normalt samtal på jobbet. Men imorgon blir det sovmorgon, då får jag sova ända till 05:25. Och jag har inte bestämt mig angående fredag ännu. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Utsätta mig för det och riskera lördagskvällen eller ta den enkla vägen och ha lördagskvällen i tryggt förvar. Det lutar faktiskt åt att ta den enkla vägen. Med tanke på att jag fortfarande har samma tankar idag som jag hade i fredags natt gör att det beslutet känns bättre. De tankarna brukar försvinna efter något dygn, men de cirkulerar fortfarande. Och jag vill verkligen ha trevligt på lördag. Jag tänker ha det.

Idag gjordes även planer på när vi ska erövra världen. Ett tunnland i Kina, en egen nation, en opiumodling och ett säkerhetsrum. Allt som behövs för mig och mina arbetskamrater. Vänta ni bara!

Jag har gjort allt för att göra det bra igen. För att göra mig värdig igen. För att vara redo att möta någons blick.

Men jag kommer aldrig bli redo. Jag kommer aldrig bli värdig. Det kommer aldrig bli bra. Jag vill stanna hemma men jag måste måste måste gå om fem minuter.

Jag vill helst inte. Helst ingenting alls. Jag vill ha natten tillbaka. Kallt hårt golv. Mörker. Strålkastarljus i taket.




Bit ihop. Le. Bryt ihop när du kommer hem istället. Fem timmar klarar du. Fem timmar. Andas bara.

Nu har jag sovit på det. Detdär som var igårkväll. Det som känns som en dröm. Det som inte händer mig.

Igår hände det mig och Felicia. Och vi blev så glada, det går nog inte att beskriva.

Låt mig börja från början. För en vecka sen skrev vi i Emil Jensens gästbok och önskade en låt. Sudditjuven. En låt som vi sjöng till och från i trean, en låt som för oss är väldigt bra och frammanar fina minnen. Emil svarade på vår önskning med "ni får väl klappa ut oss tills vi spelar den då!". Igår kväll var vi två och Malin och Jenny på Södra teatern och såg en helt fantastisk Emil. Han är så klok, sjunger så fina sånger och säger så bra saker. Hemska och roliga saker. Allt är bra. Alla borde uppleva Emil live. Efter sista låten gick han ut, alla klappade och han kom ut igen. Pratade en stund om artister som gör upp med sitt förflutna och skyller på mobbarna. Han ville göra tvärt om. Han sa "Förlåt. Det var jag som var sudditjuven." Och så läste han en dikt om sina klasskamrater i Hjärup. Vi tänkte att det var en hint till oss, och vi blev väldigt glada. Vi förstod ju att han inte kan spela låten bara för vår skull. Så tackade han för sig, och gick ut. Men alla fortsatte klappa och han kom inskuttande igen. Då händer det.

Han säger att han egentligen redan presenterat sången. Och att han vill spela den för att han läste i sin gästbok att det var två som hade önskat den, varpå vi vinkar och säger "jaså, det är ni det. Ja, då blir ni väl glada nu" och det kan ni lita på att vi blev. Han säger att alla i bandet i alla fall har hört låten innan, basisten ser väldigt förvirrad ut och har ingen aning om hur han ska spela, och trummisen ser lika förvirrad ut han. Men de spelade Sudditjuven. Till oss. För oss.

Det var så fint att jag fick tårar i ögonen. Sånt händer inte.

Ibland loggar jag in på blogg.se och vet exakt vad jag ska skriva i bloggen. De senaste tre inläggen har varit produkter av det slaget. När jag verkligen känt att jag måste skriva, att jag vill formulera mig och jag har något att skriva om.

Så är det inte nu. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Jag har inget att berätta, inget av värde. Inte något som är av värde när man har perspektiv på vardagen. Det har jag just nu. Ett telefonsamtal i fredags gav mig det och än en gång slogs jag av verklighetens grymhet. Att livet är skört. Och att det är därför jag är så rädd för det. Livet. Många är rädda för döden. Är det inte livet vi borde vara rädda för istället? Döden kommer ju, hur vi än gör, hur vi än försöker undvika den. Döden kommer alltid i slutet, den får alltid sista ordet.

Är det inte väldigt mycket läskigare med livet? Att inte veta om livet kommer att levas. Att inte veta om livet imorgon kommer bli bra eller dåligt, om livet om tio år innebär familj och barn eller ensamhet. Är det något vi borde vara rädda för är det livet, och att leva det. Det finns inga rätt och fel sätt att leva livet på, vilket i och för sig är ganska skönt. Men det kan ändå bli väldigt rätt eller väldigt fel. Vilket är läskigt. Om (du kan faktiskt inte veta) du om 50 år ser tillbaka på ditt liv, har du idag ingen aning om vad du kommer känna.

Därför är livet läskigt.

Döden finns där, den är ett slut. Den är jag inte rädd för. Inte lika rädd som jag är för livet, och vad det kan göra med mig.

På plan mark var han en häftig 13-åring. Keps, jeans, tuff jacka och inlines på fötterna. På plan mark var han cool. Det blev värre när det blev uppför. Han halkade omkring på löven, han höll sig i väggen för att inte ramla. Jag kunde höra hans tankar inte ramla inte ramla inte ramla tänk om någon ser mig tänk om jag ramlar. Han ramlade inte. Bara nästan, han lyckades återfå balansen innan hans image förstördes. Sen var uppförsbacken slut. Det blev plan mark igen och han var en häftig 13-åring. Tills det blev nedförsbacke. Där blev det värre. Det gick för fort och han hade ingen bra bromsteknik och jag kunde höra hans tankar inte så fort inte ramla inte så fort var är nästa stolpe? Han använde sig av husfasader och lyktstolpar för att bromsa farten. Han kunde inte åka för fort, för då var risken att han skulle ramla större. Hela tiden såg han sig om axeln. Ingen fick se honom, inte när han stod och höll krampaktigt i en lyktstolpe. Hans image skulle bli förstörd.

Men alla är nybörjare. Alla är häftiga på plan mark. Alla måste försöka för att lära sig, alla måste kasta sig ut i en nedförsbacke och ta tag i varje lyktstolpe för att förhindra en katastrof. Alla måste öva. För att sen, efter tio nedförsbackar, bara ta tag i en stolpe. För att sen, efter tjugo nedförsbackar, inte behöva stanna alls.

Jag blev inte tillräckligt modig. Inte idag. Jag gick till biblioteket istället. Där behöver jag inte vara modig och det är skönt. Var där i en och en halv timme. Lånade tre böcker och läste en tidning med en intervju med Lars Winnerbäck från i somras. Var avslappnad när jag gick hem och började läsa en av böckerna. En ungdomsbok, men det struntar jag fullständigt i. Har hört en hel del om den, att den ska vara bra. Så jag lånade den.

Har ungefär 50 sidor kvar nu. Och som jag har gråtit. Det är befriande att gråta, och det är därför jag lånar böcker som jag vet är sorgliga. Det är min väg till tårar. Tårar som i annat fall aldrig kommer. Som stannar inuti och blir kalla och hårda. Jag vill inte vara kall och hård. Då läser jag sorgliga saker tills kudden är alldeles blöt och mina ögon är röda av gråt. Jag undrar varför tårarna gör ögonen röda? Är de allergiska måntro? Det spelar egentligen ingen roll. Jag trivs med att gråta över saker som handlar om någon annan. Gråta över saker som jag kan välja att strunta i om de blir för jobbiga.

Så ser inte verkligheten ut. Det är nog tur. I verkligheten kan man inte strunta i jobbiga saker. Trots att jag struntade i att vara modig idag, så kan man inte alltid strunta i det. Jag var modig till slut, jag var modig för ungefär en timme sen när jag ringde hem till en vilt främmade familj. Och träffade sen delar av familjen. Men det är en annan historia.


I taket lyser stjärnorna heter boken.

Och korpenmatchen vann vi med 2-0 och på onsdag är det sista matchen och vi leder serien med en poäng och vi måste vinna och jag måste stå i mål och jag måste vara bra. Jag är lite rädd.

Rädd för livet i allmänhet. Det är skört.