Acceptans
Klockan 18.30 slog det mig. Det var kolsvart ute. Halv sju. Jag är lite rädd för vad som kommer. Mörkret och hösten och kylan. Jag gillar det verkligen inte. Däremot accepterar jag det. Något har jag faktiskt lärt mig. Saker är lättare att hantera om man accepterar dem. Förr föraktade jag hösten och vintern. Jag stod inte ut. Nu står jag ut, för jag vet att till slut blir det vår. Till slut sopas gatorna ikapp med fågelkvittret. Till slut värmer solen och kvällarna blir ljusare. Blommor slår ut och luften doftar av alla dofter som varit försvunna i flera månader.
Det är vad jag fokuserar på. När det blir varmt igen, när jag inte ser över till grannarna igen. När lönnen utanför har återfått sina löv. Nu har den bara ett par stycken kvar och jag tror den är ledsen. Men jag ser in till grannarna och förra veckan hade någon ställt två par skor på fönsterbläcket. De stod där i tre dagar. Jag undrar varför. Sen var de borta.
Det är vad jag fokuserar på. När det blir varmt igen, när jag inte ser över till grannarna igen. När lönnen utanför har återfått sina löv. Nu har den bara ett par stycken kvar och jag tror den är ledsen. Men jag ser in till grannarna och förra veckan hade någon ställt två par skor på fönsterbläcket. De stod där i tre dagar. Jag undrar varför. Sen var de borta.
Kommentarer
Trackback