Oplanerat
Ibland loggar jag in på blogg.se och vet exakt vad jag ska skriva i bloggen. De senaste tre inläggen har varit produkter av det slaget. När jag verkligen känt att jag måste skriva, att jag vill formulera mig och jag har något att skriva om.
Så är det inte nu. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Jag har inget att berätta, inget av värde. Inte något som är av värde när man har perspektiv på vardagen. Det har jag just nu. Ett telefonsamtal i fredags gav mig det och än en gång slogs jag av verklighetens grymhet. Att livet är skört. Och att det är därför jag är så rädd för det. Livet. Många är rädda för döden. Är det inte livet vi borde vara rädda för istället? Döden kommer ju, hur vi än gör, hur vi än försöker undvika den. Döden kommer alltid i slutet, den får alltid sista ordet.
Är det inte väldigt mycket läskigare med livet? Att inte veta om livet kommer att levas. Att inte veta om livet imorgon kommer bli bra eller dåligt, om livet om tio år innebär familj och barn eller ensamhet. Är det något vi borde vara rädda för är det livet, och att leva det. Det finns inga rätt och fel sätt att leva livet på, vilket i och för sig är ganska skönt. Men det kan ändå bli väldigt rätt eller väldigt fel. Vilket är läskigt. Om (du kan faktiskt inte veta) du om 50 år ser tillbaka på ditt liv, har du idag ingen aning om vad du kommer känna.
Därför är livet läskigt.
Döden finns där, den är ett slut. Den är jag inte rädd för. Inte lika rädd som jag är för livet, och vad det kan göra med mig.
Så är det inte nu. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Jag har inget att berätta, inget av värde. Inte något som är av värde när man har perspektiv på vardagen. Det har jag just nu. Ett telefonsamtal i fredags gav mig det och än en gång slogs jag av verklighetens grymhet. Att livet är skört. Och att det är därför jag är så rädd för det. Livet. Många är rädda för döden. Är det inte livet vi borde vara rädda för istället? Döden kommer ju, hur vi än gör, hur vi än försöker undvika den. Döden kommer alltid i slutet, den får alltid sista ordet.
Är det inte väldigt mycket läskigare med livet? Att inte veta om livet kommer att levas. Att inte veta om livet imorgon kommer bli bra eller dåligt, om livet om tio år innebär familj och barn eller ensamhet. Är det något vi borde vara rädda för är det livet, och att leva det. Det finns inga rätt och fel sätt att leva livet på, vilket i och för sig är ganska skönt. Men det kan ändå bli väldigt rätt eller väldigt fel. Vilket är läskigt. Om (du kan faktiskt inte veta) du om 50 år ser tillbaka på ditt liv, har du idag ingen aning om vad du kommer känna.
Därför är livet läskigt.
Döden finns där, den är ett slut. Den är jag inte rädd för. Inte lika rädd som jag är för livet, och vad det kan göra med mig.
Kommentarer
Trackback