I want something good to die for

Nu har jag sovit på det. Detdär som var igårkväll. Det som känns som en dröm. Det som inte händer mig.

Igår hände det mig och Felicia. Och vi blev så glada, det går nog inte att beskriva.

Låt mig börja från början. För en vecka sen skrev vi i Emil Jensens gästbok och önskade en låt. Sudditjuven. En låt som vi sjöng till och från i trean, en låt som för oss är väldigt bra och frammanar fina minnen. Emil svarade på vår önskning med "ni får väl klappa ut oss tills vi spelar den då!". Igår kväll var vi två och Malin och Jenny på Södra teatern och såg en helt fantastisk Emil. Han är så klok, sjunger så fina sånger och säger så bra saker. Hemska och roliga saker. Allt är bra. Alla borde uppleva Emil live. Efter sista låten gick han ut, alla klappade och han kom ut igen. Pratade en stund om artister som gör upp med sitt förflutna och skyller på mobbarna. Han ville göra tvärt om. Han sa "Förlåt. Det var jag som var sudditjuven." Och så läste han en dikt om sina klasskamrater i Hjärup. Vi tänkte att det var en hint till oss, och vi blev väldigt glada. Vi förstod ju att han inte kan spela låten bara för vår skull. Så tackade han för sig, och gick ut. Men alla fortsatte klappa och han kom inskuttande igen. Då händer det.

Han säger att han egentligen redan presenterat sången. Och att han vill spela den för att han läste i sin gästbok att det var två som hade önskat den, varpå vi vinkar och säger "jaså, det är ni det. Ja, då blir ni väl glada nu" och det kan ni lita på att vi blev. Han säger att alla i bandet i alla fall har hört låten innan, basisten ser väldigt förvirrad ut och har ingen aning om hur han ska spela, och trummisen ser lika förvirrad ut han. Men de spelade Sudditjuven. Till oss. För oss.

Det var så fint att jag fick tårar i ögonen. Sånt händer inte.