Motvillig klagan
Jag lovade mig själv att aldrig klaga när jag väl hade ett jobb. Men jag är så trött redan nu, har pms så det skriker om det, och vetskapen om att jag imorgon måste gå hemifrån senast fem över halv sex gör att jag får tårar i ögonen. Jag vet att det bara är för imorgon, samtidigt som vetskapen att chansen att få fasta måndagar på det stället ligger nära, så tror jag inte att det kommer gå. Hur gärna jag än vill och hur glad jag än är över att jag har ett jobb så ter sig tanken på att gå upp innan fem inte så lockande. Inte alls. Jag ska helt ärligt börja söka nya jobb. Om jag måste jobba så jävla långt bort är det nästan inte värt det. Jag jobbar, och sen orkar jag inte göra nåt mer. Vet att det är vissa omständigheter som gör att det blivit såhär nu, och att det antagligen blir ändring inom kort. Men idag, den här söndagen, känns det inte bra. Inte alls.
Kommentarer
Trackback