I want something good to die for

Idag fyller kungen år! Grattis på honom, liksom.

Annars, vad gör jag? Mestadels är jag trött, extremt trött. Trött av ingenting. Antagligen av allergi. Jag har jobbat idag, och varit lite barnvakt och varit på en konsert på en skola igår där jag såg helt sjukt musikaliska och duktiga människor uppträda. Jag är så avundsjuk. Jag skulle också vilja ha en talang. Men jag får nöja mig med att vara halvbra på en del saker istället. Någon ska väl vara det också.

Annars tänker jag mycket på den här svininfluensan som härjar. Den oroar mig lite. Det oroar mig lite att WHO höjt den till en femma på den sexgradiga pandemiskalan. En sexa innebär att det är pandemi. Jag vet egentligen inte vad som oroar mig, men det känns obehagligt bara. Och att både min bror och hans fästmö och sen min mamma åker utomlands inom en snar framtid gör att jag är lite orolig över dem också. Men som jag och F kom fram till; det här är väl vad som behövs för att jorden inte ska bli överbefolkad. En riktig sjukdom som har ihjäl ett par miljoner. Annars går det inte runt, jorden måste avbefolkas av såna här epidemier lite ibland. Kanske inte så allvarligt som förr, när 25-30 miljoner dog, men några.

Missförstå mig rätt, för guds skull. Jag vill självklart inte att folk ska dö. Jag bara accepterar det faktum att en pandemi är i antågande. Det är lättare att handskas med sånt man accepterar.

Nu ska jag nog snart gå upp ur sängen. Mamma kom och väckte mig för en och en halv timme sen, med sång och frukost. Två paket fick jag också. Eftersom vädret ska bli lika bra som i helgen, tänkte jag låta den här dagen bli bra. Som F säger; det är din dag och den blir som du gör den. Så då ska jag börja med att göra den bra, genom att äta glass tillsammans med henne i solen. Men innan dess måste jag dammsuga och städa och duscha litegrann. Jag känner mig fortfarande äcklig från igår. Sen ska jag ha fina kläder på mig. Allt för att göra dagen bra. Jag fick världens finaste tröja imorse, nämligen.

Usch vad jag hatar att fylla år, egentligen.

Fångarna på fortet-fest igår. Jag och Anna förberedde i sju och en halv timme, ändå fick vi stressa som galningar på slutet. Men det blev bra, inbillar jag mig. Folk verkade ha kul. Ingen vägrade något. Ingen klagade. Alla vann, typ. Och det var chokladpengar över hela huset. Och gräsmattan. Det märkte vi imorse när vi städade.

Det var tema vatten på de presenter jag fick och de var hur bra som helst. Sommaren kommer bli grym! Finast var ändå de svarta flip-flopsen som blev signerade av alla med en guldpenna. De ska jag sätta upp på väggen tror jag.

Kvällen bjöd på en hel massa folk och jag övar mig hela tiden i att föra konversationer. Det är svårt, det är verkligen det, men det känns tryggt att ha någon jag känner i närheten, som jag kan rymma till om det blir för jobbigt.

Natten hade nästan blivit morgon när jag kom i säng, efter ett mycket långt och krävande telefonsamtal. Det var hemskt, det jag fick veta och det känns nästan inte som att det hände inatt. Det känns som att det var något dåligt skämt eller en jobbig dröm. Men det var på riktigt, och jag kan inte beskriva hur glad jag ändå är att min vän anförtrodde sig till mig. Hon var så modig. Så himla modig. Hade jag varit närmre än en och en halv timmes resa hade jag åkt dit på en gång. Det gick inte, och jag fick göra mitt bästa genom telefon. Det var svårt när hela jag skakade av rädsla, gråt och hjälplöshet. Men på något sätt blev det lite bättre, kanske. Jag inbillar mig det.

Jag måste tipsa om en väldigt skön låt! Lyssna till refrängen. Hur cool som helst, jag skrattar nästan lite av den :)

http://www.youtube.com/watch?v=TpC-keufHaM

Öris & Ågren - Tji mitt namn


Jag har varit barnvakt idag, och oj vad bra det gick. Vi argumenterade inte en enda gång, allt flöt på hur bra som helst, han uppförde sig exakt hela tiden och det gör mig så glad. Men jag inser att jag kanske inte lärt mig så mycket som jag trott i skolan.. Han ville veta massor om krig som pågick förr i tiden, och jag insåg att jag inte alls visste särskilt mycket. Trots det hade jag MVG i Historia A. Hur gick det till liksom? Jag får plugga på till nästa vecka.

Det är så mycket jag borde göra, ändå sitter jag här. Jag borde dammsuga, plocka undan i mitt rum, ringa Skatteverket, handla mjölk och yoghurt, bestämma vilken kamera jag ska önska mig och alltså åka in till stan. Det är det jobbigaste. Men jag åker nog vid halv två, så kan jag åka direkt därifrån till barnvaktandet sen. För det värsta jag vet är att åka fram och tillbaka över hela stan.

Jag har kommit på att jag ska sluta äta bröd till frukost varje dag. Jag har gjort det sen jag vet inte när, och efter att ha insett att jag i så fall äter i snitt 14 mackor i veckan (två varje morgon, plus yoghurt) så tycker jag att det får vara nog. Inte nog som i att jag aldrig kommer äta det, men nog som i att bara äta det när jag ska jobba. När jag är stressad på morgonen. Då hinner jag inte göra gröt. För nu är gröt det nya jag. Gröt och simning, kanske. För löpa kan jag ju inte göra, när jag knappt kan gå, och ännu hellre; knappt kan göra bil. Märkte det igår när jag skulle bromsa att shit, jag kan ju knappt göra det. Har så sjukt ont i höger benhinna att det är väldigt jobbigt att röra foten upp och ner.

Nej, nu ska jag klä på mig och sen handla. Sen kanske jag gör något vettigt av den här dagen också.

Hur ska den här dagen sluta? Den har börjat helt sjukt bra.

Vaknade vid kvart i nio, i och för sig inte utvilad, men kunde för allt i världen inte somna om, så jag satte på radion och skrattade ikapp med Morgonpasset i p3 och planerade vad som skulle ätas till frukost. Morgonpasset avslutar sitt program med att spela Håkan Hellströms Kom igen Lena, och jag dansar upp ur sängen. Gör havregrynsgröt och kokar ett ägg till frukost, till det dricker jag apelsinjuice och avslutar med färsk ananas.

Jag har en massa saker att uträtta idag, och tänkte åka in till stan på en gång, men ville kolla läget i lite bloggar först. Som startsida har jag kent.nu och möts av att Jocke Berg skrivit ett inlägg i forumet. Nu är jag ännu gladare. Såhär skrev han:

Just hemkomna från Berlin...

Session nr 1.

Vi har påbörjat inspelningarna av det som kommer att bli vårt åttonde album.
Under två extremt fokuserade veckor har ett stort antal sånger spelats in.
Låtarna är skrivna under hela förra året och fram till i början av April.
Det är självklart det bästa vi gjort.

Ännu vet vi inte exakt när det kan komma att släppas.
Om några dagar återupptar vi inspelningarna i Bunkern.

Vårt musikaliska år har börjat helt fantastiskt.
Ödmjuka hälsningar från Världens just nu Bästa Band.


Jag blev typ, glad? Men ändå orolig. Tänk om de släpper det och har turné när jag är i Australien.. Men man ska inte oroa sig för saker man varken kan påverka eller vet något om än. Så tiden får utvisa. Nu ska jag lyssna på fin musik, snart duscha och sen kanske börja med att ringa Skatteverket. Det här blir en bra dag.

Bland det värsta jag vet är att känna mig otillräcklig. Att inte räcka till för alla som jag vill räcka till för. Just nu känns det inte som att jag räcker till för någon; i alla fall inte för någon som betyder något. Varje gång jag jobbar måste jag prioritera bort något annat, och det gör mig så ledsen.

Promenaden i söndags som blev en halvtimme istället för flera timmar. Fy fan vad dålig jag kände mig. Vännen som försökt få umgås med mig sen mars. Fatta, mars. Och allt han får är en halvtimme, innan min chef ringer och jag måste jobba. Eller, så ska jag inte säga. Jag måste ingenting. Men jag är tvungen. Det är två skilda saker.

Jag hatar att behöva försumma saker. Att försumma vänner. För det är vad jag har gjort den här våren. Det känns som att jag snart är på väg att försumma mig själv också. Att jag snart inte räcker ens till mig själv. Jag har fått tillbaka mina stressutslag som var en del av min vardag hela trean i gymnasiet, men jag kan inte coola ner. Jag kan inte ta det lugnt. Jag måste ta varje jobbtillfälle jag får, jag måste ha pengarna.

För att kunna fly härifrån i höst. För att starta ett nytt liv, på andra sidan jorden. Ett liv där jag räcker till.

Jag minns när Florence Valentin släppte Pokerkväll i Vårby gård för ungefär ett år sedan. Det var en skön låt, och jag uppfattade bandet, och låten, som ett hemmasnickrat projekt som skulle få en hit, och sen dö. En sån där grupp som består av ett par kompisar som mixar låtar om nätterna. Men nu lyssnar jag på deras nysläppta skiva Spring Ricco och inser att de är på riktigt. De är väldigt bra. Musik man blir glad av, men ändå innehållsrika texter. Ge det en chans.

Annars ska jag snart åka tvärs över halva stan för att vara barnvakt. Men det är värt det. Pratade precis med mamman och fick veta att P varit väldigt (nu kommer jag inte på det svenska ordet, såklart..) rude den senaste tiden, och speciellt mot deras andra barnflicka, så han har vissa regler som jag behövde känna till. Och så ville hon att jag, om han skulle vara oförskämd (!Så heter det!) mot mig, skulle säga åt honom direkt. Men hon trodde att den risken var ganska liten, eftersom han tydligen tycker väldigt bra om mig. Det känns så himla bra att höra. Det värmer mer än något annat. Det, och när jag tillsammans med honom är på väg hem efter att ha lekt i parken, och en liten hand smyger sig upp i min. Det värmer också.

Barn är fina varelser.

Jag ska börja stänga av min telefon varje helg tror jag. Så skönt var det.

Jag har haft en ganska fin helg tillsammans med min pappa, hans fru och min farmor. Jag har ätit färska ägg, ägg som var kläckta samma dag. Jag har sjungit och gett frukost på sängen. Jag har jagat hönor. Jag har kört bil och traktor. Jag har klättrat i träd för att få påskägg och jag har umgåtts med min pappa. Det var det bästa med helgen, att få umgås med honom.

Nu är jag tillbaka hemma och jag orkar inte träffa någon. Inte ens höra av mig till någon. Imorse tittade jag på Bröderna Lejonhjärta, och insåg att jag aldrig sett hela den filmen. Den var ganska bra, trots att jag blev lite konfunderad över att de uppmanade till självmord i slutet :o Sen tvättade jag mina fönster. Jag tycker om att göra det på våren. Man får se världen i ett nytt ljus, luften utanför blir klarare och allt är lite finare.

Jag undrar vad jag ska fylla morgondagen med, i väntan på kvällen. Jag hoppas på att få jobba på Citymail. Det skulle vara roligt.

Trots sol har den här dagen varit den sämsta på mycket länge. Redan vid halv nio ikväll ville jag åka hem, men var så illa tvungen att stanna kvar på grund av foosballmatcher som skulle spelas.. Nu har jag i alla fall kommit hem, sitter och borstar tänderna och tänkte få mig lite sömn innan jag går upp imorgon för att ge mig från stan. Och jag ska stänga av telefonen. Det ska bli så skönt.

Jag sitter här vid mitt skrivbord, inlindad i en filt, är extremt trött och lyssnar på Lars Winnerbäck.

När jag är såhär trött ändras liksom mina tankar. Jag blir lugn på ett annorlunda sätt. Det är som att hjärnan inte riktigt orkar reflektera och reagera. Jag är väldigt känslig för vilken sorts musik jag kan lyssna på när jag är såhär. Inte för glatt, men ändå inte för sorgset. Därför är det konstigt att jag valt Lars Winnerbäck ikväll. Han väcker känslor. Många känslor inuti mig, men eftersom min kropp är påväg att falla samman blir jag inte upprörd av känslorna. Jag bara accepterar dem som de är.

Något för länge sen, är vad de är. Känslorna som var för länge sen, som nu känns tydligt i mig, är ledsna.

Uppgivna.

Ensamma.

Oförstående.

För det var vad som rörde sig i mitt huvud när Lasse släppte sitt senaste album, Daugava. Förra hösten. Jag visste varken ut eller in. Jag hade tappat förmågan att gråta, och det är först nu den så smått börja återvända.

Men den hösten innehöll också en massa annat. Antagligen saker som höll mig vid ytan. Vänner som log, vänner som tog min hand, vänner som skickade sms på lektioner när jag satt längst bak, ensam, för att jag inte orkade. Vänner som bar mig när jag inte kunde gå själv. Trots att jag inte bad om det. Alls. De såg det ändå.

Jag har läst att när man har borstat tänderna ska man helst inte skölja munnen med vatten. Man ska inte skölja den alls, för då försvinner det mesta bra med tandkrämen. Eller något sånt.

Jag har alltid tyckt det varit väldigt obehagligt att svälja skummet som uppstår när man borstar tänderna, och att se folk som faktiskt gör det får mig att nästan må dåligt. Jag sköljer alltid munnen två gånger med vatten efter att jag borstat tänderna. Vissa sköljer säkert en fem gånger, och det gjorde jag nog också förut. Men nu är två standarden.

Fram till för fem minuter sen! Nu sköljde jag bara en gång, och det smakade fortfarande skum längst bak i munnen. Jag vågade knappt svälja för att det är äckligt, men jag sköljde bara en gång. Om ett tag kanske jag inte sköljer alls! Haha. Helt jävla meningslöst inlägg.

Och ja, jag har borstat tänderna, trots att klockan inte är nio än. Jag ska till och med gå och lägga mig nu. Det är fördelen med att ha växt upp. Man inser att man faktiskt mår bra av att gå och lägga sig när man är trött, istället för att tvinga sig själv att vara uppe, bara föratt. Som jag gjorde när jag var liten. Men nu är jag trött, och börjar jobba kvart i sju imorgon, så det kan bli skönt med lite sömn. Godnatt.

Jag är trött. Väldigt trött. Och har inte alls någon lust att börja jobba om 13 timmar. För att sen jobba i elva och en halv timme. Fy fan. Men det är pengar. Och närmre Australien.

Jag har i alla fall haft en bra dag idag. Även om jag förlorade hårt i badminton. Vi lagade udda mat och pratade en massa. En del djupa diskussioner, samtalsämnen som jag aldrig egentligen diskuterat med någon. Han ställer så raka frågor att det inte går att slingra sig. Han är intressant att diskutera med, även om vi är väldigt lika på väldigt många plan. Ibland känns det som att det är mig han pratar om, när han pratar om sig själv.

Jag önskar att jag var lika ärlig som han är. Lika modig.

Vissa telefonsamtal är bättre än andra. Den här jävliga dagen på ett jobb där jag inte alls ville vara har nu vänts till något bra. Tack vare ett telefonsamtal. Jag ser fram emot onsdag. Då ska jag träffa en av de finaste människorna jag vet.

Jobbade som sagt idag. Och jag hade verkligen ingen lust. Och jag hatar att Citymail ringde tio minuter för sent. Hade de ringt först hade jag varit brevbärare idag istället, och det hade varit så jävla nice. Jag hoppas att de ringer imorgon igen. Fast ändå inte, för jag har så mycket att fixa med.. Men min arbetsdag idag blev rolig ett par gånger. Jag skrattade högt för mig själv när jag fick mms av en viss F. Seriöst, så himla roligt! Kanske kommer bilderna upp någon dag.

Alltså, mitt liv är verkligen fullt av grejer att göra. Och jag trivs, faktiskt. Innan Oslo var hela mars helt fullproppad, jag tror att det var tre dagar som jag inte gjorde något på. April har börjat typ likadant. Idag jobbade jag, imorgon hoppas jag på att jobba, annars ska jag in till stan och köpa presenter och hämta ut tågbiljetter, och sen möta min bror i badminton på eftermiddagen. Onsdag ser jag fram emot rent allmänt, det kommer bli en grym dag. På torsdag ska jag jobba mellan 06:45 och 18:30. På fredag lär jag hänga med Pia hela dagen för att organisera foosballturneringen och fixa priser. På kvällen spelar vi den. På lördag förmiddag åker jag och farmor ner till Nyköping, för att komma hem söndag kväll.

Hjälp.

Så, nu är våren officiellt här. AIK har haft premiär och solen tittade faktiskt fram en hel del under matchen, trots att det regnade när jag vaknde imorse.

Matchen var helt okej för att vara den första för säsongen. Halmstad var väl kanske inte det bästa motståndet, de hade ingen riktigt bra målchans på hela matchen. Ändå var jag nervös varje gång Örlund var nära bollen.. Herregud, han är som en sprattelgubbe i målet. Varför var Maanoja tvungen att bryta foten?

En glad överraskning är Martin Mutumba! Vilken kille! Kan vara spelaren AIK behöver i år. Duktig på att hålla boll, tar sig förbi med snabba fötter, spelar oftast i rätt lägen och springer fort som fan.

Men det allra finaste hände innan matchen hade börjat. Något som fick mitt AIK-hjärta att slå lite snabbare, som fick hårstråna på min kropp att resa sig. Ordföranden i AIK Fotboll kom ut på planen, där en gigantisk AIK-tröja ligger utbredd, som den gjort förra säsongen också. Han börjar prata om ett känt uttryck i fotbollsvärlden; att publiken är som lagets spelare nr 12. Han pratar om att AIK vänder på uttrycket, att för AIK är publiken spelare nr 1.

Så från idag och för all framtid tillhör tröja nummer 1 publiken. Ingen spelare på planen kommer någonsin ha nummer ett. Och så skickade de upp den gigantiska tröjan, med en etta på såklart, på norra läktaren.

Det var så fint. Som en uppskattning och ett tack för att vi stått där bakom i ur och skur. I med- och motgång. Alltid.

Matchen då? Jo, AIK vann med 1-0. Mendes gjorde målet, och nästan 22 000 på plats var glada och nöjda. Fast jag hade unnat både Mutumba och Pavey ett varsit mål. Kanske nästa match.

Framåt, stolta AIK!

Resan på 19 minuter från Älvsjö till Sundbyberg görs oftast nattetid. Och varje gång jag åker ensam, ger de 19 minuterna tid till eftertanke. Hur bra kvällar jag än haft, kommer verkligheten alltid ikapp mig någonstans vid Årstaberg. Ibland är det trevligt när verkligheten kommer ikapp, den ter sig nämligen ganska fin ibland. Andra gånger, däremot, är det mindre trevligt. Igårkväll till exempel. Hur allt bara kan falla. Hur något så äkta kan bli så förstört. Hur drömmar bara kan sväva ut i tomma intet.

Vi tog hand om en vän igår. En vän som fallit, som fått det som var äkta förstört. En vän vars drömmar svävat upp i den klarblå himlen.

Vi sträckte ut våra hjälpande händer för att försöka få henne på fötter igen. Vi försökte få henne att förstå att det som är kvar också är äkta, att vi är äkta. Vi försökte fånga in hennes drömmar igen, innan de flög allt för högt upp.

Jag vet inte hur bra vi lyckades. Jag vet inte hur hennes natt har varit, nätterna är alltid värst.

Vi diskuterade det igår, jag och F. Vilka fina vänner vi hittat i varandra. Hur vi fångar när någon faller. Hur vi sluter upp kring den som är ledsen. För det är inte första gången. Fast det var mest F som diskuterade. Jag vågade inte hålla med, för jag kan inte. Jag tror inte att jag skulle vända mig till så många när jag var ledsen. Jag skulle låsa in mig.

Men jag ställer mer än gärna upp för andra. Och jag hoppas att vår vän förstår att vädret idag är för henne. Det passar sig inte med solsken en sån här dag.

Jag har funderat en del idag. Insett att jag verkligen är ensam. Att jag har vant mig så vid att vara ensam att jag inte ens orkar känna mig ensam längre. Det är så det är, och i mitt huvud kommer det vara så för alltid. Jag ser ingen vändning, jag ser inget, absolut ingenting som skulle kunna vända ensamheten till en tvåsamhet. Jag vet inte ens om jag skulle våga vara en del av en tvåsamhet. Jag tror inte att jag är gjord för det. Ingen kan älska mig på det sättet, och jag tror fan inte jag kan älska någon heller. Då är det bättre att vara ensam. Där slipper jag prestera och ångra och undra. Där är det jag och jag vet vad jag kan förvänta mig.

Men jag kan inte låta bli att känna mig väldigt ensam ibland. När jag tänker på andra, till exempel. På hur lätt andra har att falla in i tvåsamhet. På hur jag alltid står en bit bort och låtsas som ingenting. Hur andra hör ihop med en annan person. Jag skulle vilja känna den tryggheten.

Jag tror aldrig jag kommer göra det. Helt ärligt.

Vi har gjort Norge. Oslo är en mysig stad med kontraster. Från fina kvarter till nedklottrade byggnader till knarkkvarter till dvärgkvarter. Men vackert var det, väldigt ofta. Det blir lätt så när jag är omgiven av människor jag älskar av hela mitt hjärta. Då är vad som helst vackert.

Det var fyra alldeles underbara dagar. Vi hade en avslappnad attityd allihopa, ingen press och vi gjorde precis vad vi kände för. Vi träffade många härliga människor, både långa och korta möten. Den häftigaste vi mötte var engelskmannen. Det var synd att han skulle möta sina vänner, annars hade jag velat hänga med honom hela kvällen. Vi träffade även tre grabbar från Tunisien, så arabiska har vi lärt oss också. Och lite norska, men inte så mycket.

Vi har skrattat en hel massa, vi har lagat mat på alla möjliga sätt, och vi har promenerat. Det var en fin helg.