I want something good to die for

Så, nu är våren officiellt här. AIK har haft premiär och solen tittade faktiskt fram en hel del under matchen, trots att det regnade när jag vaknde imorse.

Matchen var helt okej för att vara den första för säsongen. Halmstad var väl kanske inte det bästa motståndet, de hade ingen riktigt bra målchans på hela matchen. Ändå var jag nervös varje gång Örlund var nära bollen.. Herregud, han är som en sprattelgubbe i målet. Varför var Maanoja tvungen att bryta foten?

En glad överraskning är Martin Mutumba! Vilken kille! Kan vara spelaren AIK behöver i år. Duktig på att hålla boll, tar sig förbi med snabba fötter, spelar oftast i rätt lägen och springer fort som fan.

Men det allra finaste hände innan matchen hade börjat. Något som fick mitt AIK-hjärta att slå lite snabbare, som fick hårstråna på min kropp att resa sig. Ordföranden i AIK Fotboll kom ut på planen, där en gigantisk AIK-tröja ligger utbredd, som den gjort förra säsongen också. Han börjar prata om ett känt uttryck i fotbollsvärlden; att publiken är som lagets spelare nr 12. Han pratar om att AIK vänder på uttrycket, att för AIK är publiken spelare nr 1.

Så från idag och för all framtid tillhör tröja nummer 1 publiken. Ingen spelare på planen kommer någonsin ha nummer ett. Och så skickade de upp den gigantiska tröjan, med en etta på såklart, på norra läktaren.

Det var så fint. Som en uppskattning och ett tack för att vi stått där bakom i ur och skur. I med- och motgång. Alltid.

Matchen då? Jo, AIK vann med 1-0. Mendes gjorde målet, och nästan 22 000 på plats var glada och nöjda. Fast jag hade unnat både Mutumba och Pavey ett varsit mål. Kanske nästa match.

Framåt, stolta AIK!