I want something good to die for

Fångarna på fortet-fest igår. Jag och Anna förberedde i sju och en halv timme, ändå fick vi stressa som galningar på slutet. Men det blev bra, inbillar jag mig. Folk verkade ha kul. Ingen vägrade något. Ingen klagade. Alla vann, typ. Och det var chokladpengar över hela huset. Och gräsmattan. Det märkte vi imorse när vi städade.

Det var tema vatten på de presenter jag fick och de var hur bra som helst. Sommaren kommer bli grym! Finast var ändå de svarta flip-flopsen som blev signerade av alla med en guldpenna. De ska jag sätta upp på väggen tror jag.

Kvällen bjöd på en hel massa folk och jag övar mig hela tiden i att föra konversationer. Det är svårt, det är verkligen det, men det känns tryggt att ha någon jag känner i närheten, som jag kan rymma till om det blir för jobbigt.

Natten hade nästan blivit morgon när jag kom i säng, efter ett mycket långt och krävande telefonsamtal. Det var hemskt, det jag fick veta och det känns nästan inte som att det hände inatt. Det känns som att det var något dåligt skämt eller en jobbig dröm. Men det var på riktigt, och jag kan inte beskriva hur glad jag ändå är att min vän anförtrodde sig till mig. Hon var så modig. Så himla modig. Hade jag varit närmre än en och en halv timmes resa hade jag åkt dit på en gång. Det gick inte, och jag fick göra mitt bästa genom telefon. Det var svårt när hela jag skakade av rädsla, gråt och hjälplöshet. Men på något sätt blev det lite bättre, kanske. Jag inbillar mig det.