I want something good to die for

Bland det värsta jag vet är att känna mig otillräcklig. Att inte räcka till för alla som jag vill räcka till för. Just nu känns det inte som att jag räcker till för någon; i alla fall inte för någon som betyder något. Varje gång jag jobbar måste jag prioritera bort något annat, och det gör mig så ledsen.

Promenaden i söndags som blev en halvtimme istället för flera timmar. Fy fan vad dålig jag kände mig. Vännen som försökt få umgås med mig sen mars. Fatta, mars. Och allt han får är en halvtimme, innan min chef ringer och jag måste jobba. Eller, så ska jag inte säga. Jag måste ingenting. Men jag är tvungen. Det är två skilda saker.

Jag hatar att behöva försumma saker. Att försumma vänner. För det är vad jag har gjort den här våren. Det känns som att jag snart är på väg att försumma mig själv också. Att jag snart inte räcker ens till mig själv. Jag har fått tillbaka mina stressutslag som var en del av min vardag hela trean i gymnasiet, men jag kan inte coola ner. Jag kan inte ta det lugnt. Jag måste ta varje jobbtillfälle jag får, jag måste ha pengarna.

För att kunna fly härifrån i höst. För att starta ett nytt liv, på andra sidan jorden. Ett liv där jag räcker till.