Tid har förlöpt
Jag sitter här vid mitt skrivbord, inlindad i en filt, är extremt trött och lyssnar på Lars Winnerbäck.
När jag är såhär trött ändras liksom mina tankar. Jag blir lugn på ett annorlunda sätt. Det är som att hjärnan inte riktigt orkar reflektera och reagera. Jag är väldigt känslig för vilken sorts musik jag kan lyssna på när jag är såhär. Inte för glatt, men ändå inte för sorgset. Därför är det konstigt att jag valt Lars Winnerbäck ikväll. Han väcker känslor. Många känslor inuti mig, men eftersom min kropp är påväg att falla samman blir jag inte upprörd av känslorna. Jag bara accepterar dem som de är.
Något för länge sen, är vad de är. Känslorna som var för länge sen, som nu känns tydligt i mig, är ledsna.
Uppgivna.
Ensamma.
Oförstående.
För det var vad som rörde sig i mitt huvud när Lasse släppte sitt senaste album, Daugava. Förra hösten. Jag visste varken ut eller in. Jag hade tappat förmågan att gråta, och det är först nu den så smått börja återvända.
Men den hösten innehöll också en massa annat. Antagligen saker som höll mig vid ytan. Vänner som log, vänner som tog min hand, vänner som skickade sms på lektioner när jag satt längst bak, ensam, för att jag inte orkade. Vänner som bar mig när jag inte kunde gå själv. Trots att jag inte bad om det. Alls. De såg det ändå.
När jag är såhär trött ändras liksom mina tankar. Jag blir lugn på ett annorlunda sätt. Det är som att hjärnan inte riktigt orkar reflektera och reagera. Jag är väldigt känslig för vilken sorts musik jag kan lyssna på när jag är såhär. Inte för glatt, men ändå inte för sorgset. Därför är det konstigt att jag valt Lars Winnerbäck ikväll. Han väcker känslor. Många känslor inuti mig, men eftersom min kropp är påväg att falla samman blir jag inte upprörd av känslorna. Jag bara accepterar dem som de är.
Något för länge sen, är vad de är. Känslorna som var för länge sen, som nu känns tydligt i mig, är ledsna.
Uppgivna.
Ensamma.
Oförstående.
För det var vad som rörde sig i mitt huvud när Lasse släppte sitt senaste album, Daugava. Förra hösten. Jag visste varken ut eller in. Jag hade tappat förmågan att gråta, och det är först nu den så smått börja återvända.
Men den hösten innehöll också en massa annat. Antagligen saker som höll mig vid ytan. Vänner som log, vänner som tog min hand, vänner som skickade sms på lektioner när jag satt längst bak, ensam, för att jag inte orkade. Vänner som bar mig när jag inte kunde gå själv. Trots att jag inte bad om det. Alls. De såg det ändå.
Kommentarer
Trackback