Ensamhet


Jag har funderat en del idag. Insett att jag verkligen är ensam. Att jag har vant mig så vid att vara ensam att jag inte ens orkar känna mig ensam längre. Det är så det är, och i mitt huvud kommer det vara så för alltid. Jag ser ingen vändning, jag ser inget, absolut ingenting som skulle kunna vända ensamheten till en tvåsamhet. Jag vet inte ens om jag skulle våga vara en del av en tvåsamhet. Jag tror inte att jag är gjord för det. Ingen kan älska mig på det sättet, och jag tror fan inte jag kan älska någon heller. Då är det bättre att vara ensam. Där slipper jag prestera och ångra och undra. Där är det jag och jag vet vad jag kan förvänta mig.

Men jag kan inte låta bli att känna mig väldigt ensam ibland. När jag tänker på andra, till exempel. På hur lätt andra har att falla in i tvåsamhet. På hur jag alltid står en bit bort och låtsas som ingenting. Hur andra hör ihop med en annan person. Jag skulle vilja känna den tryggheten.

Jag tror aldrig jag kommer göra det. Helt ärligt.


Kommentarer
Postat av: voff

Ibland är det lustigt hur man bara tror att saker och ting är på ett visst sätt men sen så visar det sig att dom inte alls var som man först trodde.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback