Skithelg
Usch, den här helgen har varit fylld av besvikelser. Rakt igenom; besvikelser, besvikelser. Den senaste alldeles nyss. Mycket är på grund av min pappa. Det gör mig extra ledsen. Han som alltid varit den jag sett fram emot att umgås med. Han som alltid lyft upp mig, han som alltid fått mig att må så bra, bara genom att vara sig själv. Nu har det varit precis tvärt om. Han hatar att jag åker, och han visar det så väl. Det ger mig dåligt samvete. Och två löften har han brutit. I fredags kväll när jag gick och la mig sa han "vi ses imorgon bitti, du kanske kan få skjuts till tåget". När jag vaknade hade han åkt. Ingen lapp, ingenting. Vi bestämde även att vi ska till banken imorgon, skickade sms till honom nu och sa att jag ringer när jag slutat jobba. Då ska han tydligen spela golf till klockan 17, och då lär vi ju inte hinna till någon bank.
Jag blir bara lite besviken. Han som alltid varit bäst. Det är svårt när en människa förändras.
Sen var min lördag ett rent jävla helvete. Det var seriöst det värsta jag varit med om på mycket länge. Jag var inte långt från att bara ge upp allt, lägga mig ner på marken och inte resa mig upp igen. Det är så jag reagerar när det blir som det blev.
Såhär. Det var dop på gång. Min barndomsväns första, fina dotter. Jag hade sett fram emot det i flera veckor. Åkte in till stan på lördagsmorgonen och inhandlade födelsedagspresenter till mamman och hennes tvillingsyster som skulle firas efter dopet. Stressade hem och duschade, tvättade håret, rakade benen, klädde på mig, sminkade mig och åt lunch på 25 minuter för att åka pendeltåg till Tullinge, och sen buss i en kvart. Kommer till kyrkan, märker att det ska vara en vigsel. Inget jävla dop här inte. Försöker ringa folk, men ingen svarar. Till slut får jag tag på Madde. Dopet hade varit tre timmar tidigare. Bussen därifrån skulle gå om 45 minuter. Mamma ville vänta, jag kunde inte sitta still. Var för arg. Alldeles för arg.
Så jag började promenera. Jag gick i en kvart, när det åt andra hållet kommer en buss mot Tullinge som jag går på. Åker hem. Tre timmar helt åt helvete. Och inte bara det; jag missade ett dop och ett födelsedagsfirande och jag ville bara försvinna. Det vill jag fortfarande när jag tänker på det. Har så dåligt samvete att jag inte ens vågat höra av mig till personerna i fråga. Be om ursäkt, eller något. Vad som helst. Ge presenterna i alla fall.
Men imorgon börjar en ny vecka, och jag ska boka flygbiljett. Den fjärde åker jag. Inte den sjunde.