I want something good to die for

Jag har sjuk träningsvärk i vänster arm. Vänster arm, bara. Det känns lite konstigt, men jag är fullt medveten om vad det beror på. Det beror på att ett företag kom på den smarta idén att tillsammans med en tidning skicka en bok till sina läsare. Precis, en BOK. Hur tänkte de egentligen? Tänkte de på oss brevbärare, som  måste dela ut posten, och dessutom har en hel del andra tidningar och kataloger i famnen? Tänkte de på att merparten av de brevlådor som finns i gamla hus är extremt små, och inte rymmer en tidning OCH en bok tillsammans?

Jag jobbade alltså igår, på Östermalm. Det var roligt. Men jobbigt. Fast inte jobbigt på samma sätt som i Sumpan. I Sumpan får jag mjölksyra i benen av alla uppförsbackar. Här fick jag mjölksyra i vänster arm av all tung post. Men det var skönt att få jobba lite.

På kvällen åkte jag hem till Pia, där även Filip och Nina befann sig. Vi spelade foosball. Jag och Filip vann, såklart. Sen gjorde vi inte så mycket mer. Skrattade en del. Jag åkte hem på natten. Då var det kallt ute.

Jag blir bara så sjukt förvirrad. Jag vet varken ut eller in. En handling säger en sak, medan jag förstår att det är på ett helt annat sätt. Ett par ord i söndags fick mig dock att inse att det var på riktigt, samtidigt som allt annat bara skriker att det jag från början tänkte stämmer. Det som har gjort ont i mig i snart ett år. Det som gör extra ont ganska ofta. Det som får mig att tvivla. Både på mig själv och på min omgivning. Samtidigt som det ger mig bekräftelse på vad jag vetat ett bra tag. Att jag inte är någon att lita på, att jag inte är någon att hålla i när det blåser. Jag har ofta sett mig som en sådan, men om och om igen har jag blivit motbevisad, och kanske ska jag sluta försöka. För som den tävlingsmänniska jag är hatar jag att försöka genomföra en sak, men se att någon annan klarar det bättre. Då är det bättre för mig att inte försöka över huvud taget.


Ja, jag är på rätt väg igen. Det är bara lite guppigt. Det går lite upp och ner fortfarande, även om trenden är uppåt, så halkar jag ibland. Men jag kämpar för att inte fastna där nere.

"Kan du leva vid en brant, med ena foten över kanten?"

Oj, oj, oj, vilken kväll det blev igår.

Den enda som fick åka pulka var Filip, och han fick åka ett åk. Jag och Nina krånglade oss ner från altanen till backen (med en fallhöjd på kanske fyra meter, men med saker man kunde landa på emellan) för att inse att backen börjar högre upp till vänster om altanen. Dit ska vi gå. Jag går först. Går på något under snön gjort av plast, vilket då är extremt halt, och jag ramlar. Säger till Nina, som går precis bakom att 'akta, det är jättehalt där'. Okej, säger hon, och går på samma ställe. Ramlar hon med, men hon skriker och får väldigt ont i foten. Shit, tänker jag. Det här kommer aldrig gå, vi kommer aldrig komma härifrån om hon har brutit foten. Men med en liten trappstege, en stark Filip och en duktig Nina går det sakta men säkert och vi kommer upp på altanen igen utan att någon gör sig mer illa..

Väl inne lindar vi, lägger fiskgratäng från frysen på, och ringer Ninas mamma som tycker vi borde åka in till akuten. Det gör vi. Nina, jag, Filip och Ina i en taxi med en taxichaufför som var lite allmänt konstig. Sen hänger vi på akuten halva natten, vi kom in vid tio, jag och Ina gav upp vid halv två och tog oss via taxi till Huddinge station, där en nattbuss skulle gå från. Den var inte lätt att hitta, men efter mycket förvirrat letande och en språngmarsch hittade vi den. Jag var hemma strax efter tre.

Men det hade gått bra, ingenting var brutet och hon slapp betala för kryckorna. Tiden på akuten gick ändå fort, vi hade det väldigt trevligt, och framåt tolv-ett blev jag och Ina ganska övertrötta och hittade en hel del saker att skratta åt. Haha.

I guess yesterday saved me a little bit.


Först Johanna, snöstorm, promenad, bakning, glömska, prat, skratt och goda muffins.

Sen hem, telefonsamtal som gav en hel del, ett samtal som bjöd in mig till en gemenskap som jag dock valde bort, men som gjorde att jag orkade ta mig iväg över huvud taget. Dock tas det igen idag istället.

Tillbaka ut i snöstormen, pendeltåg, tre vänner, snöbollar, snögubbar, monopol, skratt och till slut trötthet.


Jag är på rätt väg igen. Om än trevande, så har det vänt. Jag orkade ge blod idag, jag ska orka åka till Nina ikväll och jag har börjat sova normalt. Om än med konstiga drömmar, så är jag inte dödstrött efter 12 timmars sömn, utan lagom trött efter nio timmar. Som det borde vara.

Jag inbillade mig själv att jag skulle gå på promenad förut. Jag inbillade mig att jag skulle gå av vid Hagaparken och gå en sväng där. Men vad hade jag trott egentligen? Jag kom aldrig av bussen. Så jag åkte i 20 minuter in till Odenplan, sen åkte jag i 20 minuter hem igen. Så jävla värdelöst.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Det är bara så jävla jobbigt att jag har ont i magen. Jag har ingen aning om hur jag ska göra. Ingen aning om hur jag ska förhålla mig. Jag tolkar tystnaden som ett tecken på det mina tankar hela tiden säger. Jag tolkar tystnaden som jag vill, även om det kanske är feltolkat. Men det har aldrig varit såhär tyst i min mobil, och det får mig verkligen att ifrågasätta. En hel del. Tankar som snurrar runt runt runt och jag hade verkligen önskat att jag fått vara ensam hemma ikväll, men av någon anledning ställde mamma in det hon skulle göra, och stannade hemma. Jag hatar det.

Jag fryser. Hela tiden. Jag är så sjukt trött på det. Och det spelar ingen roll att det snart är vår och sommar; jag fryser lika mycket då. I somras var jag kall om händerna, även i 25-gradig värme.

Fan jag vill inte ha någon jävla middag. Jag vill inte vara trevlig, jag orkar inte. Orkar verkligen verkligen inte. Jag var hungrig för två timmar sen, men det försvann när jag insåg att mamma skulle stanna hemma. Jag vill ju bara vara ensam.

Status mående: kass.

I tre timmar har jag seriöst försökt gå till Hemköp för att handla det som behövs här hemma. Jag har inte kommit iväg. Det går inte. Det går bara inte. Det är en promenad på tre minuter. Jag kom så långt att jag satte på mig strumpor för 45 minuter sen, men genast kom det över mig igen. Jag vill inte, jag kan inte, jag orkar inte, jag vågar inte. Jag hatar när det blir såhär. Jag vet ju att jag måste. Mamma frågade om jag ville ha bilen och åka iväg och handla, hon skulle komma hem vid tre, men jag sa att nej, det är så mycket folk vid den tiden. Nu är klockan två, och innan mamma kommer hem måste jag ha handlat. Jag gör det till en så sjukt stor grej, trots att jag ska handla så vanliga saker som mjölk, frukt och yoghurt. Ingenting fungerar i mitt liv. Inte ens min telefon längre, såklart. Vad hade jag väntat mig?

Okej, tjocktröja på nu då, ännu ett steg närmre affären. Fan vad patetisk jag är.

Fan, vad ledsen jag blir. Trots det måste jag försöka hantera idag. Och imorgon också, dessutom. Jag undrar i mitt stilla sinne hur fan det ska gå? Hur fan ska jag kunna vara kreativ och rolig och snäll, när allt jag vill göra är att ligga i min säng med täcket upp över öronen och ansiktet nära väggen och inte finnas? Men jag får bita ihop. Förhoppningsvis blir det enklare än jag tänker mig. Förhoppningsvis får och kan jag vara ensam på lördag istället.

Fan för det här.


Norgeresan ligger pyrt till. Jag kommer inte palla.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Jag kan inte uttrycka mig. Jag kan inte formulera mig. Så mycket som jag borde göra, så mycket jag borde ha gjort. Så mycket som jag inte skulle ha gjort. Handlingar som inte ens borde blivit så mycket som tankar. Tankar som verkligen borde ha blivit handlingar, men som stannade inuti. Alldeles för mycket som stannade inuti. Alldeles, alldeles för mycket. Inuti som nu inte längre vill vara inuti, men som jag tvingar. För det kan inte vara utanpå. Det kan inte bli verkligt. Det är inte verkligt så länge det bara är inuti. Ingenting är verkligt. Ingenting betyder något.

Jag vill inte vara med.

Det var nog dumt att vakna klockan nio imorse, och välja att inte somna om. För just nu är jag extremt trött, skulle kunna gå och lägga mig på en gång, men då missar jag ju de två tv-program jag planerat att se. Visst, tröttheten kan delvis bero på de två barn jag passat och underhållit och bråkat på idag, men jag vet vad den egentligen beror på. Därför valde jag bort blodgivningen också, ville varken stressa eller bli av med blod. Inte just nu. Kanske nästa vecka.

För övrigt är Bolibompa helt stört. Men roligt. Dock vågar jag inte skratta högt, i rädsla att barnen ska undra vad jag skrattar åt. För de skrattar ju inte. De ser inte det roliga. Men det gör jag, för jag är 14 år äldre än dem. Jag borde inte ens titta på Bolibompa. Men jag tillät mig att göra det efter att jag städat i köket. Städat efter loppor och hjärtan och Bamse Lotto och makaroner och isvatten och ja. Man hinner ta fram ganska många saker på två timmar.


Hur förklarar man för två sexåringar vad dålig blodcirkulation är för något..?

Idag har jag två saker jag måste göra, och ett mål. De två absolut nödvändiga sakerna är att duscha och att hämta M och P på dagis klockan tre. Målet är att innan dess ge blod. Fick hot-sms från blodcentralen igår, och jag får sånt sjukt dåligt samvete. Men jag har ju faktiskt inte haft tid. Speciellt inte när jag har tränat och jobbat. Man får faktiskt inte ge blod när man har eller ska träna. Men eftersom mina benhinnor totalt gett upp och jag inte vågar träna längre, så tänkte jag att idag nog kan vara en bra dag. Om jag tar mig ur sängen.

Igår hälsade jag på min farmor. Hon blev glad, och det blev jag med. Vi hade det väldigt mysigt, fikade, spelade kort, pratade och åt middag. Min farmor är en väldigt bra människa. Jag vill bli som hon.

Jag undrar vad jag ska hitta på med M och P idag.. Kanske göra loppor. Det kan bli roligt. Och imorgon måste jag in till stan och hitta en present till dem, de fyller ju trots allt år på torsdag! Har planer på vad jag ska köpa.. Det är nog ganska enkelt att hitta presenter till barn.

Ibland önskar jag att man kunde prata allvar med sin kropp. Berätta för den att ja, jag förstår, nej, du behöver inte göra såhär mer. 

För det som är nu vet jag exakt varför, men det är lika irriterande för det. Min kropp skyddar mig mot mina tankar genom att göra mig extremt trött. Tre nätter i rad har jag sovit i snitt elva timmar, och trots det velat sova minst fem till när jag vaknat.. Igårkväll hade jag sett fram emot att se på Beck. Jag somnade tio i tio... Det är så sjukt irriterande, och inatt sov jag 13 timmar, men har fortfarande inte gått upp, just för att jag är så trött.

Jag vet exakt vad det beror på, och det gör mig sjukt arg. Gå vidare. Gör det. Och om du inte gör det, är jag inte intresserad. Sköt ditt liv, för jag sköter mitt och det är så jävla mycket enklare när du inte stör. Du gick för långt och jag bryr mig inte om du inte har gått vidare. JAG har gått vidare. Skicka dina jävla vykort till någon annan, jag vill inte ha dem och jag bryr mig inte om dem.

Alla hjärtans dag igår, och den var ungefär lika mysig som föregående två år. Spenderad tillsammans med de jag tycker mest om, med god mat, värme och kärlek. En del tårar blev det i år också, men så ska det kanske vara när merparten är singlar? Men övervägande skratt kvällen igenom, och det var skönt att komma bort en stund och få vara omgiven av fina människor.

Jag fick dessutom en ny hobby igår! Eller. Nä. Jag fick ingen hobby, för det känns ju inte som något man kan få. Däremot fick jag Filips ena hacky sack. Och det är min nya hobby. Jag har övat för fullt idag, och det går väl framåt, om än långsamt. Men jag blev väldigt glad över den, eftersom han och jag pratat om det och om i sommar, och jag har velat låna hans för att kunna öva. Men så fick jag den :) Den är min nya kompis, och jag ska bli minst lika bra som Filip.

För er som nu ser ut som frågetecken i ansiktet kan jag berätta att en hacky sack är en liten, virkad (?) boll fylld med korn, som man använder lite som en fotboll. Man kan stå i en ring och trixa tillsammans, eller ensam, och göra olika trick och häftiga saker. Den är stor som en tennisboll kanske. Väldigt behändig, och ett perfekt substitut för en stor och klunsig fotboll! Att dessutom kunna öva inomhus utan att ha sönder saker är väldigt praktiskt :) Min hacky sack är dessutom väldigt fin. Den har massa färger; mörkblå, lila, orange, rosa, vit, ljusblå och gul. Väldigt fin. Tack Filip.

Jag och mamma har precis ätit en lång och god middag. Det är ganska skönt utan krav. Dock slutade det i tårar. Jag försökte dölja dem, men hon såg.

Vi pratade om när jag och min bror var små, vi var ju små i olika tider på olika platser men med samma föräldrar. Han var liten tio år tidigare än jag. Han växte upp i Akalla och hade en bästa kompis som hette Kenneth. Han älskade att gå ut i skogen med mamma och pappa och plocka svamp och blåbär. Mamma var en närvarande mamma, och pappa var närvarande de veckor han var hemma; det vill säga två veckor åt gången.

När jag föddes fick mamma en ryggsjukdom som hon fortfarande lider av. Hon kunde inte vara en lika närvarande mamma som hon varit med min bror. Hon var inte lika glad, hon kunde inte sitta på golvet och leka, hon kunde inte bära tungt. Jag växte upp i Spånga och hade fyra bästa vänner vid namn Madde, Niklas, Johanna och Sofia. Jag tyckte inte särskilt mycket om att gå i skogen, men jag tyckte desto mer om att leka burken och tjuv och polis på gården. Pappa var en närvarande pappa som jobbade skift och ofta var hemma om dagarna.

Det som fick mina tårar att rinna var mammas känsla av otillräcklighet och att hon varit en bättre mamma till min bror. Hennes skam över att inte ha varit lika glad med mig, inte sett lika lätt på livet när jag var ny i världen. Mina tårar kom därför att hon, tillsammans med min pappa, uppfostrade mig till den jag är idag. Trots ryggsjukdomen.

Jag tänker ofta på vad hon brukar säga ibland. Tålamod är att se sitt barn i ögonen när de räknar hela vägen till 27 för första gången.

Det känns extremt främmande att imorgon bitti underhålla en vild pojke i fem timmar när jag går sönder inuti.. Jag hoppas vi kan göra lugna saker, typ som att lägga pärlplattor som vi gjorde på eftermiddagen idag. Jag funderar på att ta med honom till biblioteket också, och kanske låna hem lite böcker som vi kan läsa. Det är lugnt och bra. För min hjärna orkar inte mer än så just nu. Det var nära att jag ringde och ställde in dagens barnvaktning, och även morgondagens, men jag är för snäll för sånt. Jag är för snäll för att bara dra mig ur. Till klockan ett imorgon måste jag stå ut, sen får jag åka hem och bete mig precis som jag vill.

Jag är så himla trött på alla tankar som cirkulerar i mitt huvud. Ända sen jag vet inte när har de varit där, varje dag, ibland fler, ibland färre, men alltid i bakgrunden. Antagligen från den dagen jag insåg att livet inte var vad jag blivit lurad att tro. Från den dagen som jag insåg att de två viktigaste personerna i mitt liv gick bakom ryggen på mig. Jag var nog elva eller tolv år. Jag har anteckningar från det. Sen den dagen har de här tankarna funnits, och varje år har jag tänkt att de nog snart försvinner. Att de försvinner när jag blir vuxen. Men jag är väl vuxen, eller? När försvinner de då? När jag åker till Australien? När jag flyr från dem?

Nej, de kommer inte försvinna i Australien. Jag försöker bara lura mig själv. Man kan inte fly från sig själv. Hur långt bort man än åker.

Det som det handlar om är vad Lars Winnerbäck sa i sitt Sommarprogram i somras. Att sluta fred med sig själv. Jag har försökt en gång, men det gick inte så bra. Sen har jag inte försökt mer. Jag vågar inte. Jag vet inte vad jag är rädd för, men det är ju det här jag är trygg med. Jag vet hur jag fungerar när jag är såhär, även om jag inte trivs med det, så vet jag hur jag är. Jag är nog rädd att förändra det, och inte veta hur jag är längre.

Jag sitter här och lyssnar på jobbig musik och funderar. Det finns två saker som jag borde ta upp med två personer. Två personer som är ganska centrala i mitt liv, och två saker som har gnagt i mig alldeles för länge nu. Jag ser det lite som ett test. Som något att göra när man är vuxen; ta upp jobbiga saker.

Den ena saken handlar om ett livsavgörande beslut som jag är involverad i, och jag är fortfarande osäker. Jag är fortfarande skeptisk. Jag är fortfarande tveksam. Jag tror inte jag vågar, jag tror inte jag kan. Jag tror inte ens att jag vill. Men jag vågar inte ta upp det. För jag är feg.

Den andra saken handlar om något som hände. Något som sårade mig, något som gjorde mig ledsen och som fortfarande sticker lite i hjärtat. En handling så oskuldsfull, men som satte spår. Något som gjort att jag börjat tvivla, något som fått mig att reagera på fel saker. Jag måste ta upp det för att inte vår relation ska infekteras, för att jag inte kan släppa det som hände. Det måste rensas. Men jag vågar inte ta upp det. Jag är för feg.

Jag är bara så rädd att såra. Så rädd att lägga fram det på fel sätt. Rädd att bli lämnad, bli övergiven, som så många gånger förr. Rädd för att blotta mig, och mina känslor. Rädd för att vara den svage. Rädd för att behöva förklara saker jag inte kan förklara. Rädd för att bli skrattad åt, rädd för att inte bli tagen på allvar.

Rädd för att vara jag.

Idag fick jag sova till i alla fall elva. Jag var lite trött när jag vaknade, men tänkte att det var lika bra att gå upp så jag kan bli trött ikväll istället, och somna. Men jag har inte gått upp ur sängen ännu. Möhö.

Igårkväll började med en helt underbart bra konsert av lite elever från Betels musikfolkhögskola. Herregud vad duktiga de var. Helt sjukt. Allihopa. Efter det mötte jag upp Pia och hennes vän Martin och vi hittade till slut ett biljardställe där vi var välkomna och där vi väntade en och en halv timme för att få spela biljard. Jag och Filip, som också hade dykt upp, var på lag. Vi förlorade. Det var mitt fel. Så Filip åkte hem. Sen förlorade jag och Pia ännu mer. Det var också mitt fel. Jag är ganska dålig på biljard.

När jag hade kommit ut från biljardstället blir jag ikappsprungen av två arbetskamrater! Paul och Tobias. Paul, som är min upplärare ju. Fick även höra vad en annan kille på jobbet sagt om mig. Jag blev glad. "M gav dig massa cred för igår, han skulle ju hjälpa dig, men du var ju typ klar när han kom så han var jätteimponerad." Tobias skulle till i princip samma ställe som jag, så vi hade sällskap hela vägen. Sjukt roligt.

Jag var glad när jag kom hem, om än mycket trött. Jag tror jag ska ut och springa senare i eftermiddag. Har inte fått tag på Jullan, men det kan ju inte vara förbjudet att springa på egen hand :o

Jag som trodde man skulle slippa test och prov när man börjat jobba.. Icke. Sitter här med det där testet framför mig, och har svarat på tretton och en halv fråga av 16. En del saker är ganska lätta, en del saker har jag ett hum om hur man gör, medan den sista frågan får mig att undra om jag varit på jobbet den här veckan, och om jag verkligen lärt mig något.. Jag känner igen orden, men har verkligen inte den blekaste om vad de står för och än mindre vad man ska göra med en 'obeställbar försändelse'. Men det här är ju för min egen skull egentligen, jag ska ju kunna det här som rinnande vatten så småningom. Det jag inte kan nu, får de lära mig :) Jag hade tänkt sno med mig Cityman-handboken idag för att kunna plugga lite extra, men en viss Emil höll på den.

Annars är jag sjukt trött. Har verkligen ansträngt mig för att inte sova på eftermiddagen.. Det ska jag däremot göra imorgon, så jag orkar vara vaken till längre än nio.

Jag har förresten börjat försöka avdramatisera min sömn. Det går väl sisådär, måste jag säga, men kanske är jag på rätt väg om några veckor.. Målet är Norge. För om jag ska klara av den helgen, med fyra snarkande personer i samma rum, så måste jag lära mig hantera vissa saker. Jag måste släppa på mitt kontrollbehov, jag måste förstå att jag inte avlider av att inte somna, jag måste låta bli att bli stressad när jag inte somnar, jag måste våga slappna av, jag måste våga lita på andra personer som eventuellt finns i rummet för att jag ska kunna somna som vanligt, jag måste stänga av alla känslor som säger att jag blir stressad när någon annan har somnat, jag måste lära mig tycka det är tryggt eller i alla fall okej att någon annan andas bredvid mig, ännu mer att någon låter när de somnat. Annars kommer jag aldrig kunna leva ett normalt liv. Om jag ska ändra på det här, måste jag börja nu. Jag vill ha ett normalt förhållande till sömn.

Jag är typ kär i mitt jobb. Det är helt fantastiskt att få cykla och motionera på arbetstid. Speciellt nu när det har varit så fint väder också, det är verkligen jättemysigt. Jag gissar att tankegångarna är lite annorlunda vid spöregn, men det är ett senare problem.

Det är en himla massa att lära sig, och jag fick veta idag att jag på fredag ska göra ett test :o I och för sig är det mest för att se hur inlärningsprocessen varit, både hur mycket jag lärt mig och hur bra min handledare varit. Typ. Men ändå. Jätteläskigt. Jag har fått låna hem en pärm som heter Cityman Handbok CMC 172. Där jobbar jag. Det är en tjock pärm. Den beskriver, i detalj, alla arbetssteg under en dag. Jag fattar i princip ingenting när jag läser den, trots att jag utfört stegen i två dagar nu. Men det är lättare att göra det med händerna än att läsa om det. Och Paul är en bra lärare. Han är rolig.

Jag hade faktiskt ingen träningsvärk idag, men jag tror att det kommer imorgon. Utdelningsrundan slutar nämligen med en mjölksyreframkallande uppförsbacke.. Så muskler lär jag få. Däremot har jag ont under vänster fot. Det är konstigt.

Fördel med att vara ensam hemma: jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Ingen pratar med mig. Jag lämnar disk framme. Kör hur mycket bil jag vill. Bestämmer själv helt enkelt.
Nackdel med att vara ensam hemma: Maten lagar inte sig själv. Jag är hungrig, men orkar inte laga mat. Då är det praktiskt att ha någon som gör det åt en. Men jag har snart samlat nog med energi för att laga blodpudding. Det är så sjukt gott.

Jag tänkte på en sak idag när jag lyssnade på Björn Afzelius - Sång till friheten. Det borde ju vara den ultimata sången att spela när fångar som avtjänat sitt straff blir frisläppta? Det skulle jag införa om jag jobbade på ett fängelse.

Idag är det lite mer positivt. Det är något som fortfarande ligger och gnager, jag vet prick vad det är, men det gör inte lika ont längre. Att dagen började med ett mail som inleddes på följande sätt gjorde att allt blev lite lättare: Hi,
I am so glad that you want to be Maja and Patrik's babysitter. We all liked you from the moment you arrived and I was really hoping that you wanted to come back.

En familj som bor i Vasastan, i en väldigt fräsch lägenhet, och mamman är från England. Därav språket. Därav både svenska och engelska när jag är där. Därav väldigt bra.

Jag drömmer så konstigt. Till exempel var jag imorse övertygad om att jag hade hittat mina långkalsonger, som är spårlöst försvunna. Men det hade jag bara drömt. Samma sak med en massa saker folk sagt och gjort. Jag vet helt ärligt inte vad som har hänt på riktigt, och vad som jag bara har drömt..

Nu ska jag nog ta bussen till Hagaparken och promenera lite. Jag insåg igår när jag vid kvart i fyra drog upp persiennerna att det fortfarande var ljust ute. Äntligen är vi påväg åt rätt håll.