I want something good to die for

Jag sitter här och lyssnar på jobbig musik och funderar. Det finns två saker som jag borde ta upp med två personer. Två personer som är ganska centrala i mitt liv, och två saker som har gnagt i mig alldeles för länge nu. Jag ser det lite som ett test. Som något att göra när man är vuxen; ta upp jobbiga saker.

Den ena saken handlar om ett livsavgörande beslut som jag är involverad i, och jag är fortfarande osäker. Jag är fortfarande skeptisk. Jag är fortfarande tveksam. Jag tror inte jag vågar, jag tror inte jag kan. Jag tror inte ens att jag vill. Men jag vågar inte ta upp det. För jag är feg.

Den andra saken handlar om något som hände. Något som sårade mig, något som gjorde mig ledsen och som fortfarande sticker lite i hjärtat. En handling så oskuldsfull, men som satte spår. Något som gjort att jag börjat tvivla, något som fått mig att reagera på fel saker. Jag måste ta upp det för att inte vår relation ska infekteras, för att jag inte kan släppa det som hände. Det måste rensas. Men jag vågar inte ta upp det. Jag är för feg.

Jag är bara så rädd att såra. Så rädd att lägga fram det på fel sätt. Rädd att bli lämnad, bli övergiven, som så många gånger förr. Rädd för att blotta mig, och mina känslor. Rädd för att vara den svage. Rädd för att behöva förklara saker jag inte kan förklara. Rädd för att bli skrattad åt, rädd för att inte bli tagen på allvar.

Rädd för att vara jag.