I want something good to die for

Jag och mamma har precis ätit en lång och god middag. Det är ganska skönt utan krav. Dock slutade det i tårar. Jag försökte dölja dem, men hon såg.

Vi pratade om när jag och min bror var små, vi var ju små i olika tider på olika platser men med samma föräldrar. Han var liten tio år tidigare än jag. Han växte upp i Akalla och hade en bästa kompis som hette Kenneth. Han älskade att gå ut i skogen med mamma och pappa och plocka svamp och blåbär. Mamma var en närvarande mamma, och pappa var närvarande de veckor han var hemma; det vill säga två veckor åt gången.

När jag föddes fick mamma en ryggsjukdom som hon fortfarande lider av. Hon kunde inte vara en lika närvarande mamma som hon varit med min bror. Hon var inte lika glad, hon kunde inte sitta på golvet och leka, hon kunde inte bära tungt. Jag växte upp i Spånga och hade fyra bästa vänner vid namn Madde, Niklas, Johanna och Sofia. Jag tyckte inte särskilt mycket om att gå i skogen, men jag tyckte desto mer om att leka burken och tjuv och polis på gården. Pappa var en närvarande pappa som jobbade skift och ofta var hemma om dagarna.

Det som fick mina tårar att rinna var mammas känsla av otillräcklighet och att hon varit en bättre mamma till min bror. Hennes skam över att inte ha varit lika glad med mig, inte sett lika lätt på livet när jag var ny i världen. Mina tårar kom därför att hon, tillsammans med min pappa, uppfostrade mig till den jag är idag. Trots ryggsjukdomen.

Jag tänker ofta på vad hon brukar säga ibland. Tålamod är att se sitt barn i ögonen när de räknar hela vägen till 27 för första gången.