We were never meant to be
Usch vad jag drömde inatt. Så verkligt. När jag vaknade var jag ledsen. Det skar i hjärtat. Både för vad som hänt i drömmen, men också för att drömmen fick mig att sakna sakna sakna. Det var ju så verkligt. Känslan sitter fortfarande i, och att jag nu lyssnar på massa gamla låtar gör väl inte det hela bättre. Men jag är glad över att jag agerade som jag gjorde i drömmen. Att jag kände som jag gjorde. Kanske var det därför jag var ledsen när jag vaknade; för att jag sumpade chansen att göra det bra igen. Men allt är bara ett tecken på att det gått för långt.
Jag blir arg på mig själv för att jag saknar det som varit, när jag istället kan njuta av det som är. Men det är sån jag är. Jag kan inte det där med att leva i nuet. Det är alltid något som varit eller något som ska komma. Aldrig idag. Kanske borde jag öva mer. Men jag har inte ork till det. Jag har inte ork att ändra på den jag är.
Jag kommer ibland på mig själv med att önska att allt var som vanligt, utan att egentligen reflektera mer över vad 'som vanligt' innebär. Nu när jag tänker på det, så är 'som vanligt' för mig det som var för ungefär sex år sen. Sex år. Jag måste släppa det. Herregud. Jag måste slappna av, jag måste acceptera mig själv, jag måste ta hand om mig själv, jag måste ta hand om mina vänner. Så att jag kan och får behålla dem. För de är det finaste jag har, det mest värdefulla i mitt liv är mina vänner. Även om det är de som ibland får mig att må som sämst. För att jag i mitt huvud inte anser att jag är värd dem. För att jag tolkar och misstolkar och inbillar mig saker.
Nu blev det ett inlägg fullt med känslor, men det är sån jag är ikväll. Känslosam. Jag har fått träffa min pappa för första gången på en dryg månad, haft djupa samtal (det är fördelen med att träffas sällan, när vi väl ses blir samtalen så himla värdefulla), förlorat i kortspel och ätit god mat. Nu ska jag snart sova, så att jag orkar med morgondagen. Vad jag nu ska ägna den till.
Jag blir arg på mig själv för att jag saknar det som varit, när jag istället kan njuta av det som är. Men det är sån jag är. Jag kan inte det där med att leva i nuet. Det är alltid något som varit eller något som ska komma. Aldrig idag. Kanske borde jag öva mer. Men jag har inte ork till det. Jag har inte ork att ändra på den jag är.
Jag kommer ibland på mig själv med att önska att allt var som vanligt, utan att egentligen reflektera mer över vad 'som vanligt' innebär. Nu när jag tänker på det, så är 'som vanligt' för mig det som var för ungefär sex år sen. Sex år. Jag måste släppa det. Herregud. Jag måste slappna av, jag måste acceptera mig själv, jag måste ta hand om mig själv, jag måste ta hand om mina vänner. Så att jag kan och får behålla dem. För de är det finaste jag har, det mest värdefulla i mitt liv är mina vänner. Även om det är de som ibland får mig att må som sämst. För att jag i mitt huvud inte anser att jag är värd dem. För att jag tolkar och misstolkar och inbillar mig saker.
Nu blev det ett inlägg fullt med känslor, men det är sån jag är ikväll. Känslosam. Jag har fått träffa min pappa för första gången på en dryg månad, haft djupa samtal (det är fördelen med att träffas sällan, när vi väl ses blir samtalen så himla värdefulla), förlorat i kortspel och ätit god mat. Nu ska jag snart sova, så att jag orkar med morgondagen. Vad jag nu ska ägna den till.
Kommentarer
Trackback