I want something good to die for

Jag älskar vädret som är. Jag ville bara berätta det. Jag trivs när det är såhär, jag vet verkligen inget bättre än att känna hur solen värmer, kunna gå i linne och shorts. Jag vill aldrig ha vinter. Och jag är så glad för att den äntligen är slut. Att sommaren är här. Att det blev sommar, i år också. Jag är lite nervös varje år. Tänk om det skulle vara som i november, året runt. Jag skulle avlida. Men nu är gräset grönt, träden gröna och blommorna blommar och doftar gott. Jag trivs som fan och vill att det ska vara för evigt.

Nu ska jag äta middag med min mamma, min bror och hans fästmö.

Jag börjar känna mig lite sliten, det ska jag medge. Den här veckan har varit näst intill absurd. Det tär verkligen på kroppen att jobba nätter. Speciellt när jag inte ens sover på dagen innan, så jag går verkligen på sparlåga när klockan börjar närma sig 4-5 på morgonen. Men jag har överlevt och jag har haft roligt. Och att vara barnvakt dagen efter ett nattpass är kanske att ta sig vatten över huvudet, men det gick ju bra i onsdags..

Igår spenderade jag tid ute i regnet, kan man säga. Mina ljusgrå jeans var mörkgrå när vi mötte upp de andra innan matchen, och jag var kall. Men som tur var stod vi under tak, så vi slapp få överdrivet mycket regn på oss under matchen. En match som var härlig. Det var sån skillnad mot Djurgårdsmatchen; i alla fall stämningsmässigt. Antagligen tack vare hemmaplan, men ändå. Jag ryser i hela kroppen när Östra drar igång sånger, istället för vi. På planen såg det ungefär likadant ut som mot Djurgården; total dominas i första och lite mer trevande i andra, men ändå en vinst med 1-0. Väldigt, väldigt skönt.

Det som främst skilde sig från Djurgårdsmatchen var halvtidsvilan.. Jag blir så trött. AIK gjorde mål med 17 sekunder kvar av första halvlek, och kanske var det därför, kanske var det planerat, jag vet inte. I vilket fall som helst roar sig en del ur Hammarbypubliken med att kasta bengaler upp på Östra sittplats. Hur tänker man då? Visst, jag ska inte rentvå AIKs supportrar, det var någon idiot som kastade tillbaka bengalen till Södra, men sen for det stolar och pinnar och annat skräp mot Östra under hela pausen..

Det jag blir mest irriterad på är inte vilka supportrar som gör vad, oavsett lag är det lika idiotiskt. Jag vet att det inte är riktiga supportrar. Det jag blir mest irriterad på är agerandet från polis och andra högre uppsatta. De måste få ett slut på det här. Det hjälper inte att spruta med brandsläckare på de som bråkar (en tolvårig flicka fick åka till sjukhus efter att ha blivit sprutad i ansiktet...), det hjälper inte att det är videokameror som filmar dem; det har ju ändå ingen effekt. De fortsätter ju ändå. Jag har egentligen ingen lösning på problemet, men ett steg kan kanske vara att se till att inga som helst bengaler eller liknande kan tas in. Det kan vara en början.

Jag har mått riktigt bra de två senaste dygnen. Har känt ett lugn i magen, och kanske är det delvis tack vare helgen, men jag vet vad det egentligen beror på.

Det beror på den som sprang ikapp mig på pendeltågsstationen i måndags kväll när jag var på väg till korpenmatchen. Det beror på vad hon berättade, vad hon genomfört och hur det fanns glädje i hennes röst. Och hur det första hon sa var "vad glad jag är att jag träffade dig här", genuint. Hon menade det verkligen, för jag hörde det i hennes röst.

Sen flöt kvällen på. Vi spelade vår första förlustmatch, en förlust på ett mål där hela bollen inte ens var inne. Men det tyckte domaren, som står fastklistrad vid mittlinjen, att den var. Hur fan kunde han se det? Men man kanske inte ska förvänta sig så mycket domarklass i korpenfotboll.. Men jag var glad ändå, det hade fixats så vi nu har likadana vattenflaskor också. Och jag fick skjuts till tunnelbanan och jag bara älskar allihopa där.

Sen åkte jag till barndomsvännen i Brommaplan, där jordgubbar, glass, musik och skratt på en balkong väntade. Det var vi fyra och jag trivdes. Vi bestämde oss att dagen efter gå på museum. Det gjorde vi.

Inatt har jag jobbat, och det som till en början skulle bli outhärdligt med tio timmar, blev bland det roligaste jag gjort på länge! Jag hade lätt kunnat jobba ett par timmar till. Det var jag och tre killar, och det var nog vad jag behövde på det där stället; inte så många i omlopp. Om dagarna är vi 15-20 pers. Nu hade jag tid att prata med dem, lära känna dem. Och de var så snälla och uppmuntrande och sköna och roliga och ja. Att en high five kan betyda så mycket för mig. En klapp på axeln. Ett "Jag uppskattar verkligen din hjälp" och "Sjukt bra jobbat idag Cissi".

Det är lätt att göra mig glad, ibland.

Jag har spenderat helgen i annan miljö. I skog, äng, sol, gräs, grus och vatten. Ingen betong, ingen tunnelbana, inga rulltrappor, ingen teckning. Inget alls. Bara det jag behövde; en pappa och ett lugn så obebeskrivligt skönt. Jag har andats i helgen. Gått barfota. Hämtat krafter. Men även använt en del muskelkraft. Kört sand i skottkärra, krattat, lekt med högtryckstvätten. Tränat också.

Lika stressig som gårdagen var, lika lugnt var det idag. Min effektiva arbetstid har kanske varit tre-fyra timmar. Ändå var jag på jobbet i nästan tolv.. Känns på ett sätt ganska ovärt, men det är ju pengar. OB dessutom. Dubbelt upp för att göra ingenting.

Nu är jag slut i hela kroppen och tycker att det är ganska skönt att inte behöva jobba imorgon. Det är imorgon som har varit mitt mål, speciellt igår. Även om jag har lite dåligt samvete över att åka bort, så måste jag träffa min pappa och andas ny luft ett tag. Det är inte alls meningen att lämna någon eller lämna någon i sticket eller svika någon eller ignorera eller strunta i eller vara självisk eller en dålig vän.

Det är bara meningen att samla energi så att jag kan stanna kvar, låta bli att svika, uppmärksamma, vara osjälvisk och en bra (om jag kan bli det) vän. Tyvärr ser det ut att bli rätt kass väder. Men det står jag ut med.

Följande är skrivet igårkväll klockan 22.

Jag sitter här alldeles rödgråten. Frustration kallas det. Frustration över att inte kunna göra något, frustration över att inte vara till hjälp. Att fastna med tungan. Att inte kunna säga något alls. Att inte ens veta vad jag ska säga. Frustration över hjälplösheten. Frustration över sjukvården. Hur jävliga de är. Hur de inte fattar att det är allvar. Hur de är så sjukt jävla nonchalanta. Det är inte okej. Jag vill gå dit och trycka upp dem mot väggen, skrika i deras ansikte och fixa det här åt min vän så hon kan börja simma uppåt igen. För det räcker nu. Jag vet det. Och jag vill gå dit och berätta det för dem. Så de förstår. Men de är antagligen för trångsinta för det. De har antagligen fel jobb för att fatta vad det handlar om. Det handlar om en av de finaste människorna.

Och nu kommer tårarna igen.

Jag ska sova. Klockan står på 05:25.

Nu har jag förhoppningsvis överbevisat mig själv. I lördags kom jag hem kvart över ett. Jag somnade nog inte förrän vid tre-halv fyra. Sen gick jag upp halv sex, och jobbade i elva och en halv timme. Och jag klarade det. Jag somnade inte på jobbet, jag var inte överdrivet trött. Jag gjorde bara fel två gånger, och det var bara sjukt svårt att koncentrera sig på att skriva rätt siffror på morgonen när jag precis hade kommit. Det tog nog fem-tio minuter längre tid än det gör i vanliga fall.

Inatt har jag sovit typ tolv timmar. Det var skönt och välbehövligt. Och inget jobb idag heller, det var nästan ännu skönare. Och viktigare. För jag har ett mål idag, ett mål tillsammans med vännen. Vi ska lösa det här nu, vi ska sätta dig i rätt båt och ro åt rätt håll igen. Vi ska få rätsida på det här, för det kan inte vara så längre. Du är värd att må så mycket bättre. Det skär i hjärtat på mig, det får mina händer att skaka, mina tårar att rinna och mina ord att stanna inombords.

Ikväll blir det förhoppningsvis två vinster; BK Bollklubb och AIK. Jag bestämde mig igårkväll för att gå på derbyt, trots att det innebär stress från Korpenmatchen. Djurgårn kommer antagligen åka på sånt spö att man inte vill missa det. Sen var det ju oförskämt länge sen jag stod på Norra. Ändring på det ikväll. Åh vad bra det kommer bli. Jag är pepp!

Jag vill jättegärna gå och lägga mig, men mamma har fem väninnor här och det funkar liksom inte att gå och lägga sig då.. Har sprungit ikväll, det gick ganska bra. Två minuter snabbare än i tisdags. Min arbetsledare ringde sen, jag ska jobba imorgon. Får inte glömma att ta allergimedicin imorgon bitti. Inte.

Det har varit en dålig dag idag. Jag träffade Malin en stund, men det hjälpte inte riktigt. Allt är så hopplöst, jag har gett upp så mycket och jag är så besviken på mig själv. Jag tar inte tag i saker som jag borde, och jag bara väntar ut tiden. Vad jag väntar på, vet jag inte riktigt.

Fan vad trött jag är på att jag sover så sjukt dåligt. Jag är helt slut om dagarna, jag orkar ingenting. Att jag sen är allergisk också, och blir trött även av det, gör det ju inte direkt bättre. Och så imorse när jag vid nio insåg att jag inte skulle behöva jobba, och kunde slappna av lite och tänkte sova till i alla fall tolv, så ringer M vid tio. Då var det kört, då var jag irriterad och kunde inte somna om. Jag är fortfarande sur. Jag behöver sömn.

Annars har jag umgåtts ett dygn med min pappa i början av veckan. Det var väldigt trevligt. Jag tänker åka ner dit nästa helg tror jag. Sova lite, kanske? I alla fall vila och ta igen mig. Slappna av. Idag har jag två uppdrag; dammsuga och plocka undan i mitt rum. Ingen lust alls. Nu ska jag lägga mig i sängen igen. Heipa.

Min kudde ligger på golvet. Den ramlade ner någon gång imorse, men jag brydde mig inte om att ta upp den. Jag var för trött. Har sovit helt sjukt dåligt inatt, när jag vaknade var jag säker på att klockan inte var mer än sju. Den var tio. Men det var en trevlig kväll, Rififikupp är så himla duktiga. Helt grym konsert. Jag fick mig ett par riktigt bra bilder också. Sen dansade vi halva natten, till hiphop. Jag. Filip tyckte jag var konstig när jag sa att jag kände igen typ var femte låt.. Men jag, han, Pia och Nina dansade Backstreet Boys-dansen till hiphop. Det gick det med.

Nu har jag inger mer att skriva.

Jag har hittat en ny favoritartist. Just nu spelas han på radio (i alla fall p3 vad jag vet) med ayo technology. Någon sorts cover har jag fått erfara. Det är den sämsta av hans låtar jag hört. Ändå var det den jag fastnade för. Resten är så mycket bättre. Milow heter han, och han gör musik precis i min smak. Fast kanske är det dumt av mig att lyssna på det, just nu.

Det har varit en underlig dag. Jag har gråtit så jag knappt kunnat andas, och det är så skönt att äntligen få ut lite, till något som inte rör mig eller någon av de mina. Jag läste ut boken Allt för min syster. Det var därför jag grät. Det är bara då jag kan gråta nu för tiden; när jag läser. Sen skulle jag gå hemifrån och kände när jag tagit på mig skorna att fan, nej, nej, det går inte. Jag ville inte lämna, jag ville inte visa mig, jag ville inte åka någonstans alls. Jag ville gömma mig. Men jag ignorerade den känslan (också) och gav mig iväg. På tunnelbanan fick jag sällskap i telefonen och jag insåg när vi efter en halvtimme hade lagt på, att hon behöver prata om vardagliga saker också.

Fan vad svårt det är att vara en bra vän. Så sjukt jävla svårt. Jag anstränger mig nåt så otroligt, men jag når aldrig fram. Mina känslor når inte ut som jag vill att de ska. De viktigaste orden stängs inne. Av min feghet. Vad jag är rädd för vet jag inte, för det är inga skadande ord, jag vet ju det. Men det går bara inte, jag är inte tillräckligt modig.

Sen fick jag än en gång för mig att bara åka hem, men ignorerade den känslan igen, och gick in och mötte vännen. Vi har haft en avslappnande kväll. Tittat på Mumin på norska. Bakat bullar.

Ändå känner jag mig så konstigt tom. Det jag går och funderar över och mår dåligt över, är ju egentligen ingenting mot vad i princip alla mina vänner går igenom. Varenda en av dem har liv som är fyllda av kamp, rädsla, viljan till upprättelse, sjukdom, sorg och beslut som inte ens skulle behöva tas. Och här går jag och egentligen bara är slö och oengagerad. Jag borde skämmas.

Nu har jag startat det här blogginlägget tre gånger, och det har handlat om tre olika saker. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Hela jag är fylld av oro, oro ut i fingertopparna. Oro över allt möjligt. Oro över en vän, och över en annan, och en tredje. Oro över bror och hans fästmö. Oro över mamma. Oro över mig själv.

Och nu måste jag ta på mig ordentliga byxor. För man kan inte vara barnvakt i fotbollsshorts. Inte för att jag tror att lilla E skulle bry sig. Men jag gör.

Jag undrar vad jag ska fördriva dagen med. Jag kunde ha jobbat, men jag tror inte mitt knä hade velat det, så jag sa nej. Det finns en massa saker som jag borde göra, som att städa mitt rum, dammsuga lägenheten, plocka ur diskmaskinen och sånt där. Men det är ju så tråkigt. Jag kanske borde ta en promenad, trots knät.

Jag har dessutom börjat äta allergitabletter nu, och hoppas på att det blir lite bättre. Framförallt att tröttheten försvinner, men enligt mamma lär den inte göra det. Jag tänker hoppas ändå.

Imorgon åker min bror och hans fästmö till Japan. Jag önskar att jag också hade så mycket pengar att jag kunde dra iväg när det passade. Haha, okej, jag ska ge mig nu. Jag har verkligen inget vettigt att skriva.

Det var ungefär ett halvår sen; jag och Felicia önskade en låt vid namn Sudditjuven i Emil Jensens gästbok inför hans spelning på Södra teatern. Väl där kommer han in efter att han gjort extranummer och säger att alla i bandet i alla fall hört låten, och de spelar den. För oss två. Vi var i himlen. Vi tackade honom efteråt, och jag får fortfarande den där glada känslan i magen varje gång jag hör låten.

Igår var det dags för ett nytt äventyr på Södra teatern. Emil hade nu sällskap av en komiker vid namn Sanna Persson, och jag var till en början lite tveksam till hur det skulle te sig. Emil gör det så bra själv. Men så bra det blev! De passade perfekt tillsammans.

Emil var sådär bra som bara han kan vara. Man kastas fram och tillbaka i sina känslor, ena stunden skrattar man så att man får tårar i ögonen, nästa stund har man tårar i ögonen för att det han säger är sorgligt, och stämmer så bra. Han kan verkligen beröra, och jag ville aldrig att det skulle ta slut.

På ett ställe börjar han prata om att göra upp med gamla oförätter, om att säga förlåt. Jag anar att han skulle säga att det var han som var sudditjuven, för det gjorde han förra året, då var det en del av uppträdandet, men inte låten. Han sa att det var han som var sudditjuven, men sen spelade han låten. Inövat. I en lite annorlunda version. Från att aldrig ha spelat den förut, till att spela den helt random utan att bandet kan den, till att öva in den och ha med den som en del av uppträdandet gjorde mig så varm i hjärtat att jag inte visste var jag skulle ta vägen..

Vi tackade honom efteråt, och han kände igen oss. Det var de bästa två timmarna jag haft på hela det här året, vågar jag påstå.

Dålig dag. Extremt dålig. Och den blir inte bättre av att jag har dåligt samvete för att jag inte är ute i solen.

Ännu ett tyst krig har börjat här hemma, och jag orkar inte vara här. Jag orkar inte vara någon annanstans heller. Inte ens spelningen ikväll kommer bli kul, och inte ens Emil Jensen imorgon ser jag fram emot. Jag önskar att det regnade.