I want something good to die for

Det var ungefär ett halvår sen; jag och Felicia önskade en låt vid namn Sudditjuven i Emil Jensens gästbok inför hans spelning på Södra teatern. Väl där kommer han in efter att han gjort extranummer och säger att alla i bandet i alla fall hört låten, och de spelar den. För oss två. Vi var i himlen. Vi tackade honom efteråt, och jag får fortfarande den där glada känslan i magen varje gång jag hör låten.

Igår var det dags för ett nytt äventyr på Södra teatern. Emil hade nu sällskap av en komiker vid namn Sanna Persson, och jag var till en början lite tveksam till hur det skulle te sig. Emil gör det så bra själv. Men så bra det blev! De passade perfekt tillsammans.

Emil var sådär bra som bara han kan vara. Man kastas fram och tillbaka i sina känslor, ena stunden skrattar man så att man får tårar i ögonen, nästa stund har man tårar i ögonen för att det han säger är sorgligt, och stämmer så bra. Han kan verkligen beröra, och jag ville aldrig att det skulle ta slut.

På ett ställe börjar han prata om att göra upp med gamla oförätter, om att säga förlåt. Jag anar att han skulle säga att det var han som var sudditjuven, för det gjorde han förra året, då var det en del av uppträdandet, men inte låten. Han sa att det var han som var sudditjuven, men sen spelade han låten. Inövat. I en lite annorlunda version. Från att aldrig ha spelat den förut, till att spela den helt random utan att bandet kan den, till att öva in den och ha med den som en del av uppträdandet gjorde mig så varm i hjärtat att jag inte visste var jag skulle ta vägen..

Vi tackade honom efteråt, och han kände igen oss. Det var de bästa två timmarna jag haft på hela det här året, vågar jag påstå.