I want something good to die for

Följande är skrivet igårkväll klockan 22.

Jag sitter här alldeles rödgråten. Frustration kallas det. Frustration över att inte kunna göra något, frustration över att inte vara till hjälp. Att fastna med tungan. Att inte kunna säga något alls. Att inte ens veta vad jag ska säga. Frustration över hjälplösheten. Frustration över sjukvården. Hur jävliga de är. Hur de inte fattar att det är allvar. Hur de är så sjukt jävla nonchalanta. Det är inte okej. Jag vill gå dit och trycka upp dem mot väggen, skrika i deras ansikte och fixa det här åt min vän så hon kan börja simma uppåt igen. För det räcker nu. Jag vet det. Och jag vill gå dit och berätta det för dem. Så de förstår. Men de är antagligen för trångsinta för det. De har antagligen fel jobb för att fatta vad det handlar om. Det handlar om en av de finaste människorna.

Och nu kommer tårarna igen.

Jag ska sova. Klockan står på 05:25.