Du har gått mig i blodet
Nej, om man ska ta tag i det här nu kanske. Öppna väskan. Ta fram allt som ska med. Lägga ner det i väskan. Stänga väskan. Ställa väskan någonstans där jag inte glömmer den. Chilla. Vänta. Äta lite. Säga hejdå. Sova. Gå upp. Åka till Arlanda. Säga hejdå. Chilla. Vänta. Säga hej. Chilla. Vänta. Vänta. Vänta.
Igårkväll var en fin kväll. En jukebox, fina vänner och öl var vad som behövdes för att få mig att trivas. En sista kväll. En sista natt. Och avskeden blev inte så jobbiga som jag trott. Jag trodde jag skulle bryta ihop helt och att någon skulle vara tvungen att bära mig därifrån. Men så blev det inte. Jag gick på egna ben och satte mig på bussen. I och för sig med tårar i ögonen, men det var liksom blandade känslor. Det här är ju vad jag vill. Det här är ju vad jag velat göra så himla länge. Att säga hejdå kan inte slå ner mig. Det har inte slagit ner mig. Jag är kanske till och med starkare än förut. För det här kommer bli så himla coolt. Och mina vänner kommer finnas kvar när jag kommer hem. Det är nog det som gör mig lugn. Jag vet det.
Nu; packa.
Last friday
Jag ser nog inte riktigt fram emot ikväll. Faktiskt. Trots att jag hela veckan övat på att säga hejdå till folk utan att börja gråta (bortsett från igår, för det kom en tår i rulltrappan), så kommer det fan inte bli roligt ikväll. Fast säg något gott, som inte har något ont med sig?
Sen vill jag citera Anna. "Och, Cissi. Du frågade förut om det var något speciellt jag saknade från Sverige och ni lyckades precis få med allt i en 43 sekunders lång film. Till och med Cissis dans :)" Det finns nämligen en film på facebook som är tillägnad Anna. Jag mimar hennes och min Håkanlåt. I alla fall en del av den. Den snabba delen. Jag kommer sakna folk som förstår tjusningen med Håkan. Jag har en känsla av att de inte kommer göra det på andra sidan jorden. Jag får tvinga dem.