Pretend there's no world outside


Hela mitt liv har hamnat på snedkant, känns det som. Jag hör inte till, inte någonstans. Det gör ont att säga, extremt ont, men inget är som förr. Jag ville kanske inte att allt skulle vara som förr när jag kom hem, för jag hade ju förändrats så mycket, men jag hade inte förväntat mig det här. Jag tänker vara ärlig. Jag känner mig ensam och övergiven. Jag pratar inte med folk om hur jag känner, det håller jag med om, men det känslomässiga kaos som är inuti mig är inte lätt att hantera på egen hand. Men jag har ingen jag kan prata med det om. Den enda som förstår befinner sig på andra sidan jorden, och känner exakt likadant. Våra samtal slutar bara med att vi är tillbaka där vi började, utan att ha hittat någon lösning. Inte på något. Jag skulle behöva en tredje person, någon som kan ta hand om och trösta lite ibland.

Jag trodde verkligen att allt skulle vara som vanligt. Att jag skulle fortsätta där jag lämnade för ett år sen. Men det blev inte så. Jag glömde bort och mina vänner glömde också. Och nu kan vi inte hitta varandra. Jag har inte försökt så mycket, men det är intrycket jag fått av den här första månaden i det här kalla landet. Men nu är det inte länge förrän jag åker tillbaka igen. Och då vet man aldrig hur länge det dröjer innan jag kommer hit igen. Eller vilken person jag blivit den gången.

För jag förändrades i Nya Zeeland. Mycket. Till det bättre. Men så fort jag satte foten i det här landet, försvann allt det bra. Jag kastades genast tillbaka till den svaga och rädda person jag alltid varit här. För att det är vad alla förväntar sig av mig. Och jag kan inte annat än leva upp till förväntningar. Det är vad hela mitt liv går ut på; att vara till lags. Och det var ju det jag blev så bra på i Nya Zeeland; att vara stark och att inte falla (så ofta, i alla fall) och att stå upp för mig själv och att lösa konflikter och att ta konfrontationer istället för att begrava ilska och gå iväg.

Men kanske är det bara för att jag är så ledsen inuti. Så ledsen för att jag hittat någon som älskar mig, och någon som jag älskar över allt annat, och att den personen är bosatt sjutton tusen mil härifrån. Och att den personen har tre år kvar att plugga och att jag inte har den blekaste vad jag vill göra med mitt liv. Att jag inte ens orkar fundera på det, för att jag börjar gråta. För att det är så komplicerat.

Jag tror ni förstår om jag kan behöva en stöttande hand och en liten kram ibland.


Kommentarer
Postat av: Pia

Vi förväntar oss att du ska vara exakt den du är och ingen annan. Vi älskar dig när du står upp stark och vi älskar dig när du faller. Och behöver du någon som håller din hand så gör jag gärna det! För jag älskar dig Cissi och jag förstår att du mår som du gör. Våga känna allt du känner och säga allt du vill säga. För ingen kommer sluta älska dig min vän.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback