Ljus höst
Just nu är allt helt okej. I allmänhet och just precis prick nu. Har fått en hel del gjort på två dagar nu, så känner mig duktig. Tvättade precis fyra maskiner tvätt OCH vek och stoppade in allt på sin plats.
Har haft besök av min spanska vän Lucía i åtta dagar, hon åkte hem igår, och det är ganska tyst här nu. Hon är en fantastisk person, sprider så mycket positiv energi att det räcker och blir över. Vi har haft oerhört roligt hela veckan, men det var samtidigt ganska skönt att hon åkte. Det blev ganska tydligt att jag behöver tid och rum för mig själv ibland. Så det var skönt att igårkväll få vara helt asocial och göra precis vad jag kände för, utan att behöva ta hänsyn eller känna att jag måste underhålla och roa. Men jag saknar henne, och planerar en resa till Spanien inom en ganska snar framtid. Typ till våren.
Sen är jag lättad över min situation i höst. Just nu känns den nästan för bra för att vara sann. Jag har kommit på hur jag ska kunna spara massa pengar och nu ska det fan börjas. Ska plugga två kurser, kvällstid, och den första har upprop på måndag. Jag är inte ens nervös än. Samtidigt som detta ska jag jobba. Jag är än så länge bara timanställd (igen, efter att ha varit fast på 75 % över sommaren), men mina utsikter att få fast på antingen 62,5% eller 75 ser ganska ljusa ut. Det betyder att jag kommer tjäna en del pengar, plus få studiebidrag på typ 1300 varje månad. Min plan är att leva på studiebidraget plus kanske 500. Betala hyra och sen spara resten. Planen är att kunna spara i alla fall 5000 varje månad. Det borde gå, i alla fall ett par månader. För sen blir det ju jul.
Och jag är även glad för det som ingen vet ännu. För det som jag inte vill berätta för någon. Men det har gett mig plats att andas igen, och det har fått mig att inse att det är jag som beslutar över vad jag vill göra, inte mina vänner. Och just nu behöver jag det här, och då tänker jag inte låta mina vänners ord över vad som är rätt och fel påverka mig.
Darling, you fucked up
Här sitter jag, istället för att vara påväg till en bunt vänner i Dalarna. Men jag orkade inte. Jag orkar verkligen inte. Det blev precis som jag trodde, att inte jobba har ihjäl mig. Jag klarar inte av att vara sysslolös. Alla hjärnspöken får hur mycket tid som helst att gro och bo in sig, så att jag inte ens kan bli av med dem för att åka bort över helgen. Det gör mig ledsen, men just nu ligger jag faktiskt hellre i sängen än åker tåg och låtsas vara trevlig.
Jag var i London och det var alldeles fantastiskt. Jag hade gärna stannat en vecka till. Fast samtidigt som jag var där och trivdes, kände jag att jag inte skulle orka flytta utomlands igen och lära känna en ny storstad. I alla fall inte London. Det var alldeles för intensivt och alldeles för mycket folk för att jag skulle kunna ta stan till mig och tycka om den. Faktiskt. Men människorna jag spenderade mina dagar med tycker jag desto mer om.
Jag önskar jag hade ett sammanhang. Eller att jag hade ett mål, något att sikta på. Just nu finns det ingenting, ingenting jag vill uppnå. Jag sparar knappt pengar; i vilket syfte ska jag spara dem? Jag vill bara att allt ska lösa sig, samtidigt som jag inte orkar ta tag i någonting. Inte minsta lilla. Jag hatar de här cirklarna.
Och jag hatar hur min telefon är tystare än någonsin. Alla har någon annan. Jag har ingen. Så kommer det nog alltid vara men jag kommer nog aldrig vänja mig.