Darling, you fucked up
Här sitter jag, istället för att vara påväg till en bunt vänner i Dalarna. Men jag orkade inte. Jag orkar verkligen inte. Det blev precis som jag trodde, att inte jobba har ihjäl mig. Jag klarar inte av att vara sysslolös. Alla hjärnspöken får hur mycket tid som helst att gro och bo in sig, så att jag inte ens kan bli av med dem för att åka bort över helgen. Det gör mig ledsen, men just nu ligger jag faktiskt hellre i sängen än åker tåg och låtsas vara trevlig.
Jag var i London och det var alldeles fantastiskt. Jag hade gärna stannat en vecka till. Fast samtidigt som jag var där och trivdes, kände jag att jag inte skulle orka flytta utomlands igen och lära känna en ny storstad. I alla fall inte London. Det var alldeles för intensivt och alldeles för mycket folk för att jag skulle kunna ta stan till mig och tycka om den. Faktiskt. Men människorna jag spenderade mina dagar med tycker jag desto mer om.
Jag önskar jag hade ett sammanhang. Eller att jag hade ett mål, något att sikta på. Just nu finns det ingenting, ingenting jag vill uppnå. Jag sparar knappt pengar; i vilket syfte ska jag spara dem? Jag vill bara att allt ska lösa sig, samtidigt som jag inte orkar ta tag i någonting. Inte minsta lilla. Jag hatar de här cirklarna.
Och jag hatar hur min telefon är tystare än någonsin. Alla har någon annan. Jag har ingen. Så kommer det nog alltid vara men jag kommer nog aldrig vänja mig.