Endorfiner


Jag vet att det är det enda jag tjatar om, men det ÄR ju det enda som rör sig i mitt huvud. Idag lyssnade jag på Blue Octobers nya låt, inget jättespektakulärt, men den fick mig att tänka följande tanke: hur i helvete klarade jag av att stå på en flygplats och säga hejdå till den person jag älskade mest av allt på hela jorden? Hur klarade jag av det, rent fysiskt? Det borde ha varit omöjligt. Det skulle ha varit det, jag skulle ha vägrat åka. Vad hade hänt då? Vad hade hänt om jag vägrat gå därifrån? Vägrat släppa taget?

När jag tänkte på det här blev min redan dåliga dag ännu sämre. Så jag bestämde mig för att ta på mig löparskorna för att springa ifrån tankarna och för att bli på bättre humör. Det hjälpte och det är så otroligt skönt att kunna göra det. Att må dåligt och få ut något bra av det, så pass fort. Att få springa så det gör ont, och springa bort smärtan. Springa fortare och fortare tills jag vill kräkas.

Sen känslan efteråt. Åh. Endorfinerna i kroppen gör att det känns som det aldrig funnits några problem i hela världen. Gör att det känns som att de där sömnlösa nätterna aldrig funnits och aldrig mer kommer finnas. Gör att det känns som att ångesten som kryper i mig varje morgon kröp iväg tillräckligt långt bort för att aldrig hitta hit igen.

Men jag vet ju att det blir samma visa inatt igen, och samma visa imorgon bitti. Men jag kämpar emot och går till jobbet. Där får jag släppa allt och skratta med mina fina arbetskamrater. Guld till dem.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback