Iron and Wine - Such great heights
Det är bättre nu. Jag behövde fem dagars betänketid och ledsamhet innan jag och Felicia tog tag i saken och dränkte våra sorger i sprit. För oj. Det var ju inte alls meningen att vi skulle dricka så mycket i fredags. Men det gjorde inget, för det var en så fin kväll. Hon är en så bra människa, så rak och ärlig och respektfull. Det går att prata djupt med henne, man tar och ger. Hon är fan bäst.
I söndags var det första maj. Maj betyder början på mitt nya träningsliv. Har ett träningsschema jag ska följa, med olika löpövningar varje pass, och idag avklarade jag det första. Bara elva kvar nu, den här månaden. Målet är att springa Tjejmilen i höst. Och jag känner mig duktig. Även om jag är helt slut efter 35 minuter så går det ju. Jag gör det. Jag kommer inte med dåliga ursäkter. Jag tycker faktiskt det här ska bli kul. Träningsschemat sitter på ytterdörren, och jag bockar av varje pass. Nu ska jag kanske bli vältränad för en gångs skull. Tyckte det var dags när jag insåg att alla mina jeans inte töjt sig, utan att jag faktiskt gått ner en storlek. Gäller att passa på, att hålla i den goda trenden. Fast den goda trenden var ju egentligen att bo i NZ och promenera Theo till och från dagis varje dag, vilket resulterade i 80 minuters promenad tre dagar i veckan. Men nu springer vi i trappor, cyklar och kör löpning istället. Jag är taggad.
Idag pratade jag med min bror för första gången sen han i lördags blev pappa för första gången. Åh. Finaste storebror. De är dock fortfarande kvar på bb eller neonatal, jag minns inte. Barnet varken andades eller hade puls när hon kom ut. Panik och traumatiskt. Men det löste sig, och nu mår de bra allihopa. Jag är så stolt, och det är han med, jag hörde det i hans röst. Jag ser så fram emot att få träffa den lilla flickan, att få hålla i min brorsdotter för första gången. Jag vet redan nu att hon kommer bli en fin och bra människa. Det går inte att bli annat i närhet av min bror och hans fästmö.